Valet att ingripa eller stå och titta på

Apropå två hjältedåd som väckte uppmärksamhet härförleden. En ung man räddade en brutalt överfallen äldre kvinna utanför Oj i Helsingborg. På Familia i Hyllinge lyckades en kund gripa en knivbeväpnad brottsling och blev själv knivhuggen. Vi har pratat om civilkurage med Magnus R Larsson, psykolog och forskare vid Lunds universitet.


Bildmaterial




Magnus R Larsson är lektor i psykologi vid Lunds universitet och forskar bland annat om ångest, stress och posttraumatisk stress, främst bland soldater. Och om civilkurage, hur rädslan för att skadas och rädslan för att göra bort sig kan hindra en från att ingripa i en kritisk situation.



HD/NST Britt-Mari Olsson

Visa alla 4 bilder.

Detta har hänt

För två veckor redan blev Bie Norling, en 74-årig kvinna med rullator, brutalt överfallen av en psykiskt sjuk kvinna utanför Oj i Helsingborg. En man, Yasser Witwit, i bil stannade för att hjälpa till. Han ringde polisen medan några yngre killar höll angriparen på avstånd. Hon gick sedan åter till attack och fortsatte misshandeln. Yasser Witwit lyckades avväpna kvinnan och höll fast henne tills polisen kom.

För en vecka sedan ingrep en kund mot en 40-årig brottsling i en affär på Familia i Hyllinge. Personalen hade ertappat 40-åringen under ett bedrägeriförsök, men han flydde efter att ha hotat personalen med kniv. En kund hörde personalens rop att stoppa honom och beslöt att ingripa. Kunden hade tränat kampsport och lyckades ta fast brottslingen, men blev då själv knivskuren.


Apropå.
Vad är det som får vissa att ingripa i en farlig situation?

– Det känns bra att kunna hjälpa. Vårt hjälpbeteende kan teorietiskt grunda sig både på egoism och empati. Normer och andras beteende kan påverka vår vilja att hjälpa till. Men också den egna förmågan spelar roll. Om man har kunskap och är tränad är det lättare att ingripa.

Vad får oss att avstå?

– Rädslan. Det kan vara rädsla för att bli skadad. Men det finns också en social rädsla, att vi ska göra fel och bli till åtlöje eller framstå i negativ dager. Vi söker hela tiden ledtrådar hos andra och som vittne till i en nödsituation tittar vi alltid på andra som finns omkring oss. Om ingen ser ut att ingripa gör vi det inte heller. Man kallar det "pluralistisk ignorans" eller "bystander-effect".

Vad är det?

– Det har forskats mycket kring det genom åren efter en händelse 1964 i New York då en kvinna på vägen hem blev misshandlad i tre omgångar och sedan mördad inför 38 vittnen. Inte en enda ringer polisen. Det är faktiskt så att ju fler människor runtomkring, desto mindre benägna blir vi att ingripa eftersom vi tror att någon annan ska göra det. Vi resonerar likadant om vi får skuldkänslor för att vi inte har ingripit. Då skyller vi på att ingen annan gjorde något heller.

Det känns inte så tryggt att veta ifall olyckan skulle drabba en själv. Finns det något man kan göra?

– Att våga be om hjälp är centralt. Det reducerar osäkerheten hos andra. Ännu bättre är att peka ut en ansvarig: "Du i blå tröja, kom och hjälp mig". Det går knappast att neka, och då blir också de övriga mer benägna att hjälpa till.

Hur klokt är det att skrika "ta fast tjuven" om man vet att han eller hon är beväpnad?

– Frågan är hur mycket man tänker innan man ropar, det är nog helt intuitivt. Man kan ju också varna för vapnet.

Har förekomsten av vapen gjort oss mindre benägna att ingripa?

– Ingen studie har gjorts om det. Men jag kan tänka mig att det påverkar ens beslut.

Hur tänker vi när vi ska fatta beslutet?

– Man tror att det är så lätt att aktivera sig i en nödsituation, men det är många faktorer som spelar in och ska stämma. Inom socialpsykologin talar man om fem steg som leder fram till ett beslut: Man ska först notera att något ovanligt sker. Sedan ska man tolka det som en nödsituation, vilket vi ofta gör genom att titta på andra. Om man då beslutar sig för att hjälpa till måste man göra en bedömning av sina kunskaper. För att slutligen gå till handling måste man väga fördelar mot nackdelar, rädslan kan då vara ett hinder.

Har vi olika trösklar beroende på situationen?

– Vi är mer benägna att hjälpa om personen inte har sig själv att skylla. Vårt hjälpbehov minskar när vi lägger ett upplevt ansvar på individen, till exempel en alkoholist eller en hemlös.

Behöver vi en civilkuragelag för att bättra oss?

– Idén är bra. Men i praktiken blir det nog svårt. Ska man straffa den som inte ingriper, och var lägger man gränsen? Vad förväntas man göra när man ingriper och hur ska man värdera vad man kunde ha gjort eller inte?

– Jag tror att förebilder och prosociala normer är bättre, alltså att man lär sig att bli mer hjälpsam. När jag växte upp visades många prosociala barnprogram på tv. Hur vanligt är det i dag?

Pamela Kocken
pamela.kocken@hd.se042-489 90 04


Open all references in tabs: [1 - 3]

Leave a Reply