När våldtäktsdomar har kritiserats de senaste åren har ett vanligt motargument varit att kritiker inte förstår komplexiteten i domarna. Detta är inte ett giltigt argument. Lagar förväntas vara neutrala men lagen måste tolkas. Domares och nämndemäns medvetna och omedvetna uppfattningar kommer därför oundvikligen att styra de beslut som fattas. De senaste årens våldtäktsdomar visar en allvarligt bristande kunskap om hur människor reagerar på övergrepp.
Kunskapen om psykologi, både när det gäller gärningsmannens och brottsoffrets beteende, vilar i dagens domstolar inte på psykologisk vetenskap utan på felaktiga föreställningar och värderingar.
Detta blir tydligt när en läser ett antal av de senaste årens omtalade domar. De visar hur svenskt rättsväsende tycks leva med en (o)medveten föreställning om att: 1. Kvinnor och barn ljuger om sexuella övergrepp, den anklagade mannen är den som är utsatt. 2. Ingen handling kan påvisas vara en våldtäkt så länge mannen tänkte att han inte våldtog. Med dessa två grundantaganden är det tydligt att våldtäktsoffret i Sverige saknar rättssäkert skydd och prövning.
Ett bevis för detta är den 27-årige man som friades i två instanser på åtalspunkten våldtäkt mot barn. Rätten tittade på flickans kropp och fastslog att den var så välutvecklad att rätten ansåg att flickan mycket väl hade kunnat vara 16–17 år. Även mannen kunde därför rimligtvis ha trott detta och kunde därför inte hållas ansvarig. Utifrån ett barnperspektiv blir detta mycket osmakligt då det indirekt betyder att barns rätt till skydd tillåts variera utifrån (pubertal) utveckling. I ljuset av att flickor som kommer tidigt i puberteten snarare är under större risk för psykisk ohälsa och att bli utnyttjade, blir detta domslut ett sätt att befästa snarare än motverka strukturer. Även flickans trovärdighet ifrågasattes eftersom hon inte kunnat uppge om det var på onsdagen eller torsdagen hon blivit våldtagen, och eftersom hon självmant återvänt till lägenheten.
En svensk forskningsartikel visar att barn, tvärtemot vad många tror, sällan berättar om de sexuella övergrepp de utsatts för förrän resurser lagts ner på att bygga upp förtroende och att intervjua barnen flera gånger (Leander, 2010). Studien visar även att barnen inte omtalar sexuella övergrepp initialt trots att det finns objektiva bevis (film eller foto) för att sådana skett. Vidare visar forskning att den typen av känslomässiga och detaljerade berättelser som domstolar ofta kräver för att offret ska verka trovärdigt inte är något som stämmer överens med verkligheten. Barn och vuxna kan lika ofta ha svårt att berätta om detaljer och kan undvika triggande minnen på grund av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), eller likväl undvika att berätta sakligt om svåra upplevelser för att skydda sig själva mot emotionell överbelastning.
Dessutom visar studier av det svenska rättsväsendet att barn med olika typer av kognitiva funktionsnedsättningar inte behandlas utifrån deras särskilda behov. Dessa barn, som löper större risk att utsättas för sexuella övergrepp, bemöts som andra barn och kunskapen om deras särskilda behov lyser med sin frånvaro i de svenska domstolarna (Cederborg Lamb, 2006). Ett tragiskt exempel på det sistnämnda är det omtalade kopplerimålet i Malmö 2010, då en 14-årig flicka såldes och våldtogs av minst tio män i åldrarna 20 till 53. Rätten tog ingen hänsyn till att flickan hade en kognitiv funktionsnedsättning, istället friades männen genom att fastslå att de inte kunde ha förstått att hon var så ung eftersom de inte hade ett gemensamt språk. Detta är bara en i raden av domslut där absurda argument utan någon som helst vetenskaplig förankring får råda. Skulle en till exempel slippa fortkörningsböter i Sverige om en hävdade att en inte förstod svenska trafikregler?
När rättsväsendet behandlar våldtäktsfall tycks det vara den enda gången som största möjliga fokus läggs vid förövarens perspektiv. Det är svårt att tänka sig ett fall av fildelning där den misstänkte skulle frias för att hemsidan hen laddade ner ifrån verkade laglig och hade snygg layout, och då är detta ett brott som inte har konsekvenser för någon annan än storföretagens plånböcker. Ser vi istället till andra handlingar som har liknande konsekvenser för brottsoffret så får vi titta på exempelvis grov misshandel, kidnappning eller tortyr, då offren likt i våldtäktsfall kan komma att bli traumatiserade för resten av livet.
Vi kräver därför att Sverige tar sitt ansvar och ser till att kunskapen om sexualbrott, konsekvenser av trauma, barnpsykologi och normer omedelbart prioriteras i det svenska polis- och rättväsendet.