Sofia Johnson Frankenberg är en globetrotter, hon vet att även om det finns många likheter mellan människor från olika kulturer, finns där också skillnader.

Om du frågar om du får aga ditt barn i uppfostrande syfte är svaret ja i de allra flesta länder i världen. När det gäller detta, är de nordiska ländernas rådande inställning i minoritet.

Alla stater har skrivit på FN:s barnkonvention utom USA och Somalia. Därmed har de lovat att värna barnens rätt och skydda dem mot övergrepp. Men det begreppet tolkas olika. I de flesta länder är aga tillåtet .

Vad vill vi ha?

- I grunden handlar det om vad för slags samhällsmedborgare vi vill ha. I Sverige vill vi se att barnen växer upp till kreativa, självständiga och fritt tänkande människor. Hur vi uppfostrar våra barn är intimt sammanbundet med vilket samhälle vi lever i. Kritiskt tänkande och självständiga individer uppskattas inte i alla samhällen, säger Sofia.

Som åttaåring flyttade hennes familj till USA. Kanske blev vistelsen där starten för Sofias intresse för hur olika man ser på barnuppfostran i olika länder.

Det var 70-tal och en antiauktoritär pedagogik förhärskande. Mamma läste psykologen Thomas Gordons böcker och lärde sig lyssna på sina barn.

- Hur jag bemöttes som ung har en avgörande betydelse för mig, det har jag med mig än i dag. Så som mina föräldrar bemötte mig, bemöter jag i stora drag mina egna barn.

En annan kultur

Sofias man jobbar på Sida vilket förde dem till Kambodja 1999. Med sig hade makarna ett barn på två år och en nyfödd.

- Det var spännande att vara småbarnsförälder i en helt annan omgivning. Det blev påtagligt att det finns många olika sätt att vara förälder på.

De kambodjanska barnen umgicks över åldersgränserna och de äldre tog ansvar för de yngre.

Det var en stor skillnad mot hur barnen i Sverige delades upp i olika åldersgrupper på dagis och i skola. På gott och ont.

När familjen Johnson Frankenberg packade väskorna för vistelse i Tanzania blev tanzaniska familjer Sofias forskningsfält. Med en redan lång erfarenhet som psykolog i bagaget, studerade hon samspelet mellan barn och föräldrar i såväl byar som städer, skrev en doktorsavhandling i psykologi och disputerade vid Linköpings universitet den fjärde maj i år.

Barn uppfostrar barn

Nu kunde hon på ett mer vetenskapligt sätt studera de äldre barnens betydelse för uppfostran av de mindre. Även i Tanzania måste barnen, i brist på barnomsorg, sköta sig själva stora delar av dagen.

Det finns en risk med att barn får ta över så mycket av ansvaret för uppfostran, det kan bli hårdhänt, särskilt som barnen tar efter sina föräldrars sätt att disciplinera sina barn. Men ofta ges de yngre barnen möjlighet att växa.

Till skillnad från föräldrarna, har de äldre syskonen tid att ha fokus på det yngre syskonet. De nappar på deras initiativ. Barnen får möjlighet att lära sig i lekfulla sammanhang istället för uppsträckta i en pulpet i skolan, undervisad av en auktoritär lärare.

Men föräldrarna har behov av att trots allt utöva kontroll över barnen, har de inte skött sig händer det ganska ofta att de får en hurring.

Sofia studerade tolv barn i olika familjer, i samtliga fall fick barnen i bland stryk för att uppföra sig.

I en annan studie från 2009 uppgav tre fjärdedelar av tanzaniska ungdomar mellan 13 och 24 år, att de utsatts för fysisk kränkning, framför allt av föräldrarna, andra familjemedlemmar eller av lärare.

Dilemman

Tanzania skrev på barnkonventionen 1991. Men det är ett fattigt land som länge varit hierarkiskt styrt och korrumperat. Landet befinner sig i stark omvandling, både socialt och ekonomiskt. Många människor flyttar från landet till staden, sociala strukturer slås sönder, traditioner ifrågasätts. Tradition möter modernitet, trygghet i det sociala sammanhanget i byarna byts mot ett liv i storstaden där kärnfamiljen får en viktigare roll och närvaro av den äldre generationen inte är självklar. Inflödet av information från all världens hörn når medborgarna. I krocken mellan nytänkande och sedvänja uppstår inte oväntat svårigheter i relationen mellan barn och föräldrar.

Dilemman i uppfostran är således den röda tråden i Sofia Johnson Frankenbergs avhandling.

Vägledning och kontroll

Det är svårt att uppfostra barn och inte blir det lättare i ett samhälle i omvandling. Förr utgjorde byn ett sammanhang för barnen. Alla bybor deltog i uppfostran, alla tillhörde samma "familj". Barnen hade respekt för de äldre och respekten för sina föräldrar hade de tills de blev gråhåriga.

När familjer flyttar till staden är det ofta bara familjen som ansvarar för sina barn och det anses inte lämpligt att gå in och styra över andras ungar.

Behovet av kontroll ökar. Samtidigt börjar kunskapen om barns rättigheter tränga in.

- Att uppfostra ett barn är att balansera mellan vägledning och kontroll. I vår del av världen lyfts barnens rätt fram, det är politiskt korrekt. Men kontroll krävs också, det vill man inte alltid lyfta fram. I Tanzania däremot är det inte lika kontroversiellt och aga i uppfostrande syfte är fortfarande mera regel än undantag.

"Vi har hört att man inte bör slå sina barn, men hur gör man då?" var en fråga hon mötte flera gånger under sina fyra år i landet.

- Det blir ett dilemma för föräldrarna, många vet att de inte bör slå sina barn, men i ett land där synen på barnuppfostran är auktoritär, vet man inte hur man då ska upprätthålla sin egen pondus och vilka andra metoder som finns för att uppfostra sina barn på ett bra sätt. Barnets rättigheter står i motsats till föräldrarnas auktoritet.

Det tar tid

Även om barnets uppfostrare gör tydlig skillnad på aga i uppfostrande syfte och misshandel, måste förstås barnets rätt att skyddas från kränkningar hävdas. Det låter väldigt illa i våra öron att aga sina barn. Det är tabu. Men vi får inte glömma, menar Sofia, att det inte var så länge sedan vi befann oss i samma läge.

- Det tar tid att vända skutan, det gjorde det för oss också. Jag tycker att det är viktigt att lyfta fram problematiken. I förändringsarbetet måste vi lägga fokus på hela familjen och den verklighet de lever i, inte bara barnet, anser hon.

Och vi ska för övrigt inte tro att barnaga är något som inte förekommer i Sverige. År 1980 uppgav 28 procent av svenska föräldrar att de klappat till sitt barn under det senaste året.

På tjugo år minskade antalet till en procent men år 2006 ökade antalet till drygt två procent.

Även här

Dessutom, även om man inte slår, hamnar de flesta föräldrar då och då i situationer där de är rådlösa.

En bild:

Om det lilla barnet vägrar att ta på sig overallen och det börjar bli bråttom till dagis för att du ska hinna till jobbet, vad gör du då? Startar du en förhandling med barnet och diskuterar tills ni kommer överens, eller tar du helt enkelt barnet och trär in det i overallen trots att barnet protesterar?

- Även om det inte finns självklara svar på hur en förälder bör agera i varje enskild situation så är det bra att lyfta fram att dilemmat uppstår, inte bara i Tanzania utan också i Sverige. Det finns behov av bådeledning och kontroll och hur vi ska utöva den behöver vi prata om, säger Sofia Johnson Frankenberg.