Marxismkritiken inom socialdemokratin: de Man och socialismens psykologi

Socialdemokratin och marxismen är ett komplicerat kapitel. Samtidigt som socialdemokratin i någon mån stod i denna tradition, var man som revisionistisk socialistisk rörelse också tvungen att kritisera den, inte minst i polemiken mot kommunisterna. Därför uppstod det med tiden en marxismkritisk tradition i socialdemokratin. I två artiklar skall vi titta litet närmare på denna, för att se om det finns något att vinna därifrån, också från ett socialkonservativt perspektiv.

Det kan tyckas som att socialdemokratin tydligt höll rågången mot vänster, t.ex. i och med uteslutandet av den till bolsjevismen vänligt inställda flygeln år 1917. Samtidigt fanns t.ex. i det partiprogram som antogs år 1920 tydliga spår av marxistisk terminologi, där används bl.a. ordet ”utsugning.” Efter hand var det emellertid tvunget att man, för att långsiktigt kunna vinna makten och bli ett respektabelt parti, övergav denna form av retorik. Ett viktigt led i detta var Per Albin Hanssons övertagande av makten från Hjalmar Branting år 1926. Hansson som bl.a., vilket visats tidigare i den här serien, hade en tämligen positiv syn på nationen. Men också under 20-talets första hälft, då socialdemokraterna under vissa perioder innehade regeringsmakten under Brantings ledning, visade det sig att man sällan gick så långt som partiprogrammet gav sken av. Distanseringen från marxismen skulle också ske under betydande inre debatt inom socialdemokratin under 20-talet.

Debatten avspeglar än europeisk debatt, som inte minst bröt loss efter det bolsjevikiska maktövertagandet i Ryssland 1917. Många socialdemokrater såg ett behov inte bara att distansera sig från ”realsocialismen” i Sovjet, men också att gå till botten med dess teoretiska grundvalar i marxismen. Visst hade den så kallade revisionismen, revideringen av marxismen, en viktig del redan i den tidiga socialdemokratin, men man såg nu behovet av något ännu mer grundläggande. Ett viktigt bidrag i denna diskussion kom från den belgiske socialisten Hendrick de Man (1885-1953), som skrev boken Zur Psychologie des Sozialismus (sv. ”socialismens psykologi”) år 1927. De Man skrev mycket medryckande och hade en god tysk stil, som han förvärvat i sin ungdom under längre vistelser i Tyskland. Det är alltså inget under att boken blev populär. En orsak till, att boken är så engagerat skriven, är att den mycket handlar om de Mans egen utveckling, hur han själv under djupa våndor slitit sig loss från sin ungdoms marxism. Han har ovanligt välfunnet valt följande Nietzscheord till motto för boken: ”Skriv med blod, och du skall erfara att blod är ande.”

De Man menar i denna bok att marxismen inte längre är till hjälp för de socialistiska rörelserna. Dess satser används bara som ett ceremoniellt formelspråk, att åberopa vid högtidliga tillfällen, utan praktisk betydelse för handlandet. Det ligger i dess natur – med sin deterministiska syn på historien finns det inget utrymme för egna initiativ. Marxismen, som de Man påpekar utvecklats av borgerliga intellektuella, speglar inte arbetarklassens behov. Arbetarklassens missnöje beror inte på ständigt ökade materiella svårigheter, p.g.a. allt hårdare utsugning, som den marxistiska försämringsteorin gick ut på, ty denna teori motsägs av empiriska bevis för allt bättre ekonomiska förhållanden. Detta måste alltså förklaras på något annat sätt. De Man menar att det inte går att lappa och laga i den marxistiska teorin, som revisionister som Eduard Bernstein menade, utan anser att det behövs något radikalt annorlunda. De Man vill i stället ge arbetarrörelsen en socialpsykologisk förklaring.

Han menar att missnöjet består i ett missnöje över arbetet som sådant. Där man tidigare i ståndssamhället hade en skråstolthet känner man nu att arbetet är totalt meningslöst (här bör man observera det, att Marx i vissa texter var inne på liknande tankar inte motsäger de Mans kritik, då han tydligt slår fast att han bedriver marxismkritik och inte Marxkritik). Ekonomiska förbättringar tycks snarare öka missnöjet. Han beskriver träffande hur en krock emellan en traditionalistisk arbetare och en marxistisk influerad fackföreningsmänniska kan gå till, med ett exempel hämtat ur hans eget liv. En traditionalistisk arbetare vill äga sina egna arbetsverktyg. För fackföreningsmannen framstår det som en irrationell feodal rest, medan för arbetaren är detta en viktig del av sin yrkesstolthet. Här ser man hur de djupliggande psykologiska orsakerna till arbetarnas missnöje inte kan fångas i något enkelt marxistiskt schema.

Det finns i detta en betydande socialkonservativ potential. De Man har riktigt identifierat den moderne arbetarens problem i rotlöshet och brist på mening. Så långt kan vi följa honom. Dock så inställer sig också problem. Det grundläggande problemet är att han ännu är kvar i socialismen, om också i en mycket odogmatisk sådan, och aldrig verkligen klarar av att gå över den. Han överger i detta verk aldrig riktigt den radikala jämlikhetsidén och revolutionsromantiken. Med detta sagt finns det åtskilligt man kan lära sig av hans marxismkritik, även om den i sig är otillräcklig, och att man måste gå utöver den. Socialismens psykologi förtjänar alltså sin plats som en politisk klassiker, som man med urskillning och omdöme kan lära mycket av.

Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent

Mer läsning

Open all references in tabs: [1 - 7]

Leave a Reply