Helena Pettersson lyfter sin kaffekopp och kisar i solen på en uteservering i Uppsala en av sommarens varmaste dagar. Några kvarter bort spatserar partnern Jocke med den nyfödde sonen Casper i barnvagnen.

Knapp ett år tidigare höll allt på att få ett helt annat slut.

Oktober 2013 står Helena Pettersson på en gotländsk pir och är på väg att kasta sig ut i vågorna. I magen bär hon Casper. Regnet öser ner och kyler henne. Ingen vet var hon är, men hennes nyblivne pojkvän letar febrilt och påkallar polis.

 

Ute på piren får Helena för ett ögonblick en minnesbild som får henne att avstå hoppet.

- Jag och mina två äldre barn hade varit på samma strand tidigare under sommaren. Någonstans i bakhuvudet hörde jag deras skratt. I sista stund tänkte jag "tänk på barnen". I dag tänker jag "vad tänkte jag med då?". Men när man mår så dåligt tänker man inte logiskt, då tänker man bara på flykt.

Då, hösten 2013, kändes allt hopplöst. Men året hade börjat bra. På våren hade Helena Pettersson samlat mod till sig och lämnat en anställning som tärt på henne i många år. Arbetet som skötare på ett LSS-boende för vuxna hade både varit psykiskt och fysiskt krävande. Senvåren 2013 åker Helena till Gotland för en kurs i personlig utveckling och återvänder med ny energi. Hon säger upp sig efter 12 år.

- Kursen lyfte mig väldigt. Jag hade varit på väg många gånger förut, men då fick jag självförtroende att lämna, berättar Helena Pettersson.

Det skulle bli starten på något nytt och bättre. Till en början blev det också så.

På kursen hade hon träffat människor hon trivts och börjat umgås med. Senare under sommaren bestämmer hon sig därför för att återvända till Gotland med barnen, i dag sju och tio år gamla.

 

På Gotland träffar de Jocke, som varit Helenas kursledare under våren. Helena och Jocke umgås och blir snart ihop. Senare samma sommar blir Helena gravid med Casper.

- Det hände mycket den sommaren med ny kärlek och graviditet. Det blev omvälvande, jag hade inte räknat med att över huvud taget träffa någon ny och än mindre att bli med barn. Jag var nöjd med tillvaron som den var, säger Helena, som skiljde sig från sina äldre barns pappa 2008.

Helena gjorde sitt bästa för att få rätsida på tillvaron. Sedan barnsben har hon lärt sig att klara sig själv. Hon var bara tio år när hennes mamma gick bort i cancer och 22 år när hennes pappa dog. Traumatiska livserfarenheter som tidigt lärde henne att ta ansvar, inte minst för sin ekonomiska situation. Sommaren 2013 börjar Helena söka nya jobb, men att hitta ett visar sig svårare än hon trott. Hon bestämmer sig för att utnyttja sin utbildning till massageterapeut och startar eget för att dryga ut ekonomin under jobbsökandet. Samtidigt ansöker hon om a-kassa och försäkrar sig om att sådan ska utfalla trots det nystartade företaget. Chocken över beskedet om att a-kassa skulle utebli, blir därför stor.

- Jag målade upp ett skräckscenario. Tänkte att jag kommer att bli vräkt från min bostad och jag kommer inte ha mat på bordet till barnen. Det blixtrade till i huvudet och jag fick panik.

 

Samma kväll flyr hon till piren för att ta sitt liv. Nedstämdheten hade kommit smygande under hösten och nu kulminerade den i djup förtvivlan. En psykologkontakt på mödravårdscentralen uppmanar henne att söka sig till akutpsykiatrin.

Jocke är ett stort stöd under perioden men pendlandet mellan Harbo utanför Uppsala och Gotland är påfrestande för relationen. När Jocke befinner sig på Gotland i några dagar en månad efter självmordsförsöket på piren, rämnar tillvaron igen. Helena stannar kvar i sängen i tre dygn och viger tiden åt att skriva avskedsbrev till Jocke och barnens pappa.

- Jag planerade in i minsta detalj hur jag skulle göra, säger Helena.

En natt skickar hon ett Facebookmeddelande med en avskedsdikt till Jocke. Han förstår allvaret och kastar sig på en färja från Gotland.

- När han kommer hem och hittar mig var jag nästan i psykos, helt apatisk.

Helena läggs in på psykiatrisk avdelning i tre dygn och hennes tillstånd tas på stort allvar. Hon får specialistmödravård och andra särskilda insatser, som medicinering och samtalskontakter, under graviditeten.

 

Någon gång efter nyår hamnar Helena sakta på rätt köl i livet igen. Hon sjukskrivs, får antidepressiv medicin och blir lovad en utredning.

- De tror att jag kan ha en bipolär diagnos, eventuellt i kombination med adhd. Det skulle förklara min impulsivitet och mina depressiva perioder. Men det känns fel att man ska behöva vänta tills man är 40 år och känna att man vill ta sitt liv, innan man får reda på vad som är fel.

I höst ska utredningen göras. Helena tror att hennes svåra perioder genom åren både kan ha med biologi och barndomstrauman att göra. Redan som tioåring försökte hon ta sitt liv i sorg efter sin mamma. Helenas pappa hittade henne naken och frusen i snön.

 

I dag äter Helena antidepressiv medicin och ser med mer tillförsikt på framtiden. Hon har en bra relation till sina två äldre barn, som hon sedan skilsmässan 2008 har delad vårdnad om, och till Jocke. Snart ska Jocke flytta upp från Gotland, något Helena ser fram emot.

- Närmsta tiden vill vi njuta av Casper och bygga upp ett gemensamt hem. Jag mår bra nu och framför allt sedan Casper föddes har livet tagit en vändning.

- När jag tittar på Casper kan jag inte förstå vad jag tänkte på när jag försökte ta mitt liv, jag hade avslutat både hans och mitt liv om jag hade lyckats.

Helena säger sig ha lärt sig att inte ställa så höga krav på sig själv och att våga ta emot hjälp oavsett om den kommer från mediciner, psykiatrin eller vänner.

- Man har fått lära sig att inte vara så duktig och klara sig själv utan att man faktiskt kan och måste ta hjälp ibland.