Färre ingriper när fler ser på

Tidigare artiklar i serien

Vårt förhållande till modiga människor är komplicerat. Vi älskar dem direkt om det de gjorde var att rädda en människa i nöd.

Sanningssägare, eller visselblåsare, gillar vi inte lika omedelbart. De är jobbiga och obekväma. Dissidenterna i Pussy Riot får nog vänta ett tag till på en eventuell hjältestatus i Ryssland. Deras landsman Aleksandr Solzjenitsyn, som också fängslades för att han sa vad han tyckte, är däremot nationalhjälte. Det blev han på ålderns höst och i synnerhet efter sin död.

Tiden måste alltså gå innan vi omfamnar den sortens modiga människor.


EmediateAd

När vi väl gjort det, får vi inte nog av dem. Hjältar personifierar våra ideal och visar att det finns hopp för mänskligheten.

Lika mycket som vi beundrar hjältar, avskyr vi dem som kunde ha ingripit men inte gjorde det. Mannen som rånade en berusad pappa i stället för att flytta honom från spåren han ramlat ned på, är ett hatobjekt. Det är också kaptenen på Costa Concordia som hittades i en av livbåtarna medan panikslagna passagerare försökte sätta sig i säkerhet.

Kanske är det rädslan för att själv inte vara av det rätta virket som eldar på avskyn. Superhjältekropparna vi skaffar oss på gymmet gör att vi ser ut som en som hugger i om det gäller. Men skulle vi hugga i? Chansen är tyvärr inte så stor.

LÄS OCKSÅ

Vad vet du om hjältar? Gör Idagsidans quiz!


Just nu pågår utställningen ”Spelar roll” på Forum för levande historia. Den handlar om ”åskådareffekten”: ju fler som bevittnar en olycka eller ett övergrepp, desto mindre är sannolikheten att någon kliver fram och undsätter den drabbade. Ansvaret späs ut samtidigt som de andras passivitet bekräftar känslan att man inte bör lägga sig i.

Utställningen beskriver flera situationer från Andra världskrigets naziterror och lynchningarna i amerikanska Södern men där finns också exempel från nutid. I samtliga fall blev gruppnormen så stark att övergreppen och morden kunde begås helt öppet. Det som hände tilläts ske.

9

oktober är slutdatum för "Spelar roll" på Forum för levande historia i Stockholm med bland annat gratis workshoppar för skolelever. Projektet innehåller också pedagogiskt material för högstadiet och gymnasiet.

Åskådareffekten slår till även i betydligt mindre dramatiska sammanhang. En ficktjuv har goda chanser att jobba ostört om det är tillräckligt många som tittar på.

Det är lätt att i efterhand fördöma dem som bara stod bredvid. Christina Gamstorp, projektledare för ”Spelar roll”, tycker att man ska vara försiktig med det.

– Det kan vara klokt att inte gripa in om risken är stor att man utsätter sig själv för fara. Att titta på kan också vara en viktig strategi – under förutsättning att man vågar vittna efteråt.

Om det vore ett brott att inte ingripa, skulle fler göra det då? Ibland blossar debatten om en civilkuragelag upp. Frågan har väckts flera gånger, senaste utredningen kom för två år sedan. Då som tidigare var slutsatsen att nackdelarna med en lag skulle överväga: en lag begränsar ofrånkomligen vad vi anser vara moraliskt förkastligt. Den skulle vara svår att tillämpa. Kanske skulle färre våga vittna.

Maria Knutsson, lärare i beteendevetenskap på Polishögskolan, tror att farhågorna är överdrivna och att en lag skulle kunna vara normskapande. Hon menar att det finns en överslätande inställning till att blunda för oförrätter eller att avstå från att ingripa, ”som om vi gemensamt vill hitta ursäkter till kollektiva försummelser”. Därför, säger hon, är det inte så enkelt när vi försvarar oss med att vi inte uppfattade vad som hände:

– Ofta väljer vi mer eller mindre medvetet vad vi lägger märke till. Även om man såg vad som hände när det pågick kan man efteråt intala sig att man inte alls uppfattade saken – man efterrationaliserar för att slippa ansvar. Att erkänna för sig själv att man hade ett ansvar, gör att man känner skuld och det tillåter inte samvetet.

Våra hjärnor har fler verktyg för att befria oss från skuldkänslor. Förhoppningen om att världen är rättvis gör att vi tänker att folk får vad de förtjänar. Därifrån är steget inte långt till att tycka att en annan människa är en sämre sort som vi inte behöver bry oss om. Psykologerna kallar det ”avhumanisering”.

– Vi kan till och med känna oss lite goda när vi går förbi tiggande romer med våra välfyllda matkassar och tänker att vi minsann inte ska gynna människohandel, i stället för att lägga en slant, säger Maria Knutsson.

– Det är som att vi hellre lyssnar till rykten om organiserade ligor än att tro att det handlar om utblottade familjer som gör ett desperat försök att hitta en utkomst.

Brian Palmer.

När mina studenter säger att de vill åka till Haiti för att hjälpa till efter katastrofen där, tror de att jag bara ska säga "gör det".

Brian Palmer lär ut civilkurage.

Brian Palmer är socialantropolog vid Uppsala universitet. Han anser att det behövs fler människor som vågar agera, men tror mer på utbildning än en lag.

– Det är mycket att kräva av en annan människa att han eller hon ska agera hjältemodigt.

I USA lockade hans kurser i civilkurage vid Harvard uppemot 600 studenter per termin. Han har sommarpratat om hjältar och tillsammans med musikern Ida Lod gjort en show om civilkurage som går att boka. Just nu är han aktuell med Raoul Wallenbergkalendern som uppmärksammar lika många hjältar som året har dagar, för att vi inte ska glömma deras insatser och för att själva inspireras.

– När mina studenter säger att de vill åka till Haiti för att hjälpa till efter katastrofen där, tror de att jag bara ska säga ”gör det”. Men jag ställer många frågor: ”Har du någon organisation i ryggen? Har du vaccinerat dig? Är du säker på att du själv inte blir utsatt för någonting?”

Nej, man får uppmuntra med försiktighet, tycker Brian Palmer. Hjälte blir man inte på en kafferast. Christina Gamstorp håller med:

– Att visa civilkurage handlar om att vara förberedd och att hitta alternativ till hur man kan agera. Börjar man resonera med sig själv i stunden, då är det för sent. Man måste ha reflekterat över de här frågorna tidigare så att man vet hur man tycker att ens ansvar ser ut.

De flesta vill nog vara en sådan som vågar stå upp för en annan människa eller en övertygelse, även om det innebär en risk, tror Brian Palmer. Ändå är det inte det normala sättet att bete sig. Är det för att vi svenskar är så inbundna och måna om att sköta oss själva?

Nja. Sverige har faktiskt en bra grogrund för hjältemod. Här finns fortfarande ett stort socialt kapital – det vill säga, vi känner jämförelsevis stor tillit till samhället och andra människor. Brian Palmer menar att det sociala kapitalet är närbesläktat med civilkurage:

– Om man tror att andra är pålitliga och goda – som man själv – då törs man agera eftersom man förväntar sig samma beteende från andra.

Kanske kan man börja där? För det fina med åskådareffekten är att det räcker med att en bryter förtrollningen för att de andra som tittar på också ska börjar agera.

Kriminella gör också hjältedåd

Polisen i Stockholm belönar varje år 60–80 personer som gjort ett ”rådigt ingripande”. Det är polisen själv som rapporterar in förslag på kandidater – som ibland visar sig vara kriminella. En orsak till att de vågar agera kan vara att de oftare rör sig i miljöer där någon kan råka illa ut, tror samordnaren Lars Serenander. Särskilt minns han två tungt belastade personer som föredömligt avväpnat en man med svärd. De hedrades av dåvarande länspolismästaren Carin Götblad.

– Visst var det knepigt. I ena stunden griper man dem, i den andra får de medalj. Men de var ju modiga.

Missa inte imorgon på svd.se/idagsidan

Philip Zimbardo.

Philip Zimbardo har undersökt ondskan i 40 år. Nu fostrar han hjältar för att förgöra den.

Open all references in tabs: [1 - 5]

Leave a Reply