Första gången jag såg Andrej Logvins kultaffisch Zhizn udalas (1997) blev jag besviken.
Varför i fridens namn har detta primitiva verk köpts av Tretjakovgalleriet i Moskva? Vad ser de som vuxit upp med den uttrycksfulla sovjetiska affischkonsten (tänk bröderna Stenberg, Alexander Rodtjenko, Vladimir Majakovskij) i Logvins alster?
Logvins affisch föreställer texten Zhizn udalas (Livet blev en succé) utförd med svart kaviar mot bakgrunden av röd kaviar. Mer än så är det inte.
Det jag gör bygger på den ryska mentaliteten, berättar Andrej Logvin i en intervju. Utlänningar förstår inte denna min affisch.
En intressant sak händer: med tiden har affischen fått ett eget liv och kan numera tolkas på ett helt annat sätt än förr.

I 1990-talets Ryssland uppstod en ny samhällsklass: gulaschbaroner som hastigt blivit rika på ohederliga affärer. Dessa obildade människor med maffiakontakter och förkärlek för guld och kitchiga märkeskläder kallas för nya ryssar. De har blivit en måltavla för ironi i den ryska vitskulturen. Kaviarsloganen Livet blev en succé sammanfattar kärnan i deras psykologi: att lyckas är inte nog, man måste visa upp det på ett spektakulärt sätt.
På många sätt återspeglade affischen den dröm som mången före detta sovjetmänniska närde: att bli rik på nolltid. För att skapa affischen fick Logvin år 1997 punga ut 300 dollar: den kaviar som han använde var äkta.
Ett år senare drabbades Ryssland av den värsta krisen genom tiderna. I augusti 1998 kollapsade både den ryska valutan och aktiemarknaden. I november 1998 var Andrej Logvin aktuell med ett performance på temat Den nya ryska själen. I ett konstgalleri stod en TV och brusade ut sorgliga nyheter. På TV-skärmen syntes texten The end utförd med röd kaviar. Galleriets golv var täckt med Livet blev en succé-affischerna.
Många vanliga ryssar förlorade alla sina besparingar under krisen 1998. Idag är den ryska ekonomin rätt stabil. Denna stabilitet förknippas med Vladimir Putin. Jag som är uppvuxen i Brezjnevtidens stabila men förljugna epok ser ofta rött i dagens ryska samhälle. Egentligen ser jag både rött och svart, precis som i Logvins affisch.

Den röda bakgrunden associerar jag med det förflutna, Sovjettiden och dess värderingar - som faktiskt innefattade internationalism. Svart för mina tankar till svarta hundraden, ryska nationalister som stod för en hel del pogromer i början av 1900-talet.    
I dag ser jag inte längre någon pigg humor i Logvins affisch. I mina ögon har den blivit en symbol för Ryssland som en ny nationalstat.  Senast såg jag den röda och svarta affischen på Bulevarden 7 i Helsingfors, i bokhandeln Ruslanias fönster. Bara vitt saknas här, tänkte jag ofrivilligt. Då skulle det se ut som Nazitysklands eller det ryska Nationalbolsjevikiska partiets färger. Har livet verkligen blivit en succé?

Skribenten är författare.