Foto: Anders Tedestrand

En lite längre förklaring där jag förklarar skillnaden mellan visuell samtalsterapi och traditionell samtalsterapi, samt skillnaden mellan den visuella samtalsterapeuten och den traditionella samtalsterapeuten.

Jag delar upp min förklaring i två delar, själva metoden och terapeutens roll i de olika modellerna.

Skillnaden mellan visuell samtalsterapi och de traditionella metoderna:

Den visuella terapi som skapats är en översiktsbild av livet när något gått snett, och hur det som gått snett kan återställas till något konstruktivt.
En översiktsbild över livet låter ju rätt omöjligt tänker jag, men formen på den karta som skapats bygger inte på livets alla detaljer - vilket vore omöjligt - utan kartan visar flöden från det styrande tänkandet till tillstånd som uppstår genom tankemönster som bildas. Den visar båda sidorna samtidigt, en destruktiv/negativ process och en konstruktiv/positiv process. Skillnaden visas mycket tydligt, så även den väg som leder från det destruktiva till det konstruktiva.

Eftersom den visar flöden så skiljer sig inte kartan åt för olika typer av problem utan samma karta används för tillstånd av ex missbruk, ångest, depression och andra komplexa livsproblem. Detaljer kan behöva ändras men kartans struktur är alltid fast.

Samtalet styr processen i de traditionella metoderna sedan många år som de kognitiva – systemiska - psykoanalytiska - och psykodynamiska metoderna etc. I alla dessa metoder är samtalet det som ska styra processen till en lösning. Det ska inte heller blandas ihop med bild - eller gestaltterapi och liknande, utan det är bara något man lagt till samtalet, och resultatet påverkas inte nämnvärt. I de gamla teorierna är det just samtalet som den styrande delen som är problemet. Det låter antagligen också väldigt konstigt eftersom vi är präglade att se samtalet som lösningen.

Samtalet är givetvis nödvändigt även i den visuella terapin, men här är samtalet underordnat kartan, vilket gör samtalet till en enkel del av processen. Eftersom kartan är fast i sin struktur så leder alltid kartan samtalet. När man fastnar i något som behöver förklaras eller när man behöver förstå hur man ska klara av att lämna den gamla tryggheten som till exempel alkoholen är för en alkoholist, så visar kartan det. Det innebär att kartan skapar trygghet och tillit att lämna det gamla tillståndet. Kartan ger också en tydlig väg att hålla sig till, vilket innebär att man kan stanna i processen till en varaktig lösning.

Kartan löser inte allt, jobbet måste göras, men kartan skapar just det som inte endast samtalet kan skapa. Den skapar helhetsförståelse snabbt. Det är nödvändigt när krångliga (komplexa) processer ska lösas.

Att en metod ex har en skiss över tänkande eller något annat är inte samma sak som en karta över hela livsprocessen och förändringsprocessen samtidigt, vilket är det som gör Tedestrand-Metodens visuella samtalsterapi och coaching unik idag. Kartan styr hela samtalet och hjälper till att förstå helheten och alla samtal under processen. Den bär också all information som behövs klart och tydligt under hela processen. Det är skälet till att metoden kan hjälpa flertalet istället för fåtalet.

För att förstå vad som skapats inom mig tänk så här: ”Det är samma sak som att gå från skogsorientering utan karta, och i nästa ögonblick se en karta som skapats av någon att använda”
Det kommer väldigt plötsligt samtidigt som ingen har tänkt tanken. Då är det lätt att den första reaktionen blir; "Karta inom psykologi och missbruksvård"? Det låter/är omöjligt??

I en sådan process är det inte så lätt att ta till sig det nya eftersom det kommer så hastigt.

Inom skogsorientering har kartan utvecklats under lång tid och av många människor. Man har sett utvecklingen och det blir då en mjuk övergång till kartparadigmet. Det blir lätt att ta till sig.

Den karta som jag skapat har ploppat ur mig plötsligt och blir därför mycket svår att ta till sig eller att ens kunna tänka sig. Vi är mycket fast i det vi lärt oss, det som format de tankemönster som säger vad jag "vet". En akademiker exempelvis med en mycket lång utbildning anser sig ofta veta ”att samtalet är det som gäller”. Utbildningen har ju sagt det under lång tid. När jag då påstår något annat så sätter försvarsmekanismerna igång automatiskt.

En enda karta för att lösa alla typer av livsproblem vi formats till, kan det vara möjligt? Många säger nej, trots att det finns en vetenskaplig utvärdering som är bekräftande till ovanligt snabba resultat och kraftfulla förändringar.

Det är skälet till att jag går ut med en tredagars terapi som bygger grunden för en varaktig lösning. Tre dagar med vilket annan metod som helst utan en överblick i en helhetsbild blir rent logiskt sett omöjligt. Det är till och med oftast omöjligt med betydligt längre tid i de flesta fall. Ni vet, till och med IKEA-möbeln med sina få delar måste ha en ritning för att sättas ihop. Psyket är ju "något" mer komplext så att säga.

Skillnaden mellan den visuella samtalsterapeutens och den traditionella samtalsterapeutens – psykoterapeutens roll i processen:

Den traditionella terapeuten vet inte - kan inte veta hur processen ska gå till för att nå målet; ” en varaktig frihet från livsproblematik”, när mötet sker med den som ska hjälpas. En hel del kunskap och teori om olika detaljer och diagnoser utan en överblick ska processas i samtalet för att förhoppningsvis skapa en väg eller en karta som leder till en lösning.

Det är mycket svårt att skapa en väg eller en karta i komplexa/krångliga processer efter att processen inletts, nästintill omöjligt, tar ohyggligt lång tid om man mot förmodan skulle lyckas i något enstaka fall. Den hjälpsökande som klarar det måste ha en uthållighet i klass med en arbetsmyra, och det har inte en människa med stora problem vanligtvis. Vägen måste redan innan processen vara begriplig och tydlig om den som söker hjälp ska lyckas med uppgiften. Det är en regel som gäller för alla krångliga typer av problemlösning.

Så det den traditionella terapeuten lärt sig kan inte läras ut till den som behöver det. Kunskapen är inte heller i den ordning som behövs för att kunna läras ut på ett enkelt och tydligt sätt där den hjälpsökande ser hela terrängen samtidigt. Terapeuten är också här den som hela tiden ska ”veta” vad nästa steg är i arbetet. Vilket inte kan ”vetas” utan en tydlig överblick, utan det blir olika åsikter och många gånger gissningar beroende på vad terapeuten anser sig ”veta”.

Vägen är alltid densamma med små variationer, så det är alltid grundproblemet utan en visuell karta (överblick), även terapeuten går vilse tillsammans med patienten till sist i de flesta fall.

När man inte kan skapa en hållbar tillit genom en överblick av hela ”terrängen” så är det mycket svårt för en hjälpsökande att stanna kvar i en process som inte visar den nödvändiga tydliga väg som skapar det självgående som är absolut nödvändigt. Det är inte terapeuten som ska lösa problemet det är den hjälpsökande själv som måste förstå ”terrängen” för att själv passera genom denna, med vägvisarens hjälp när problem uppstår.

Den visuella samtalsterapeuten vet inför varje möte med en klient exakt hur processen måste/ska gå till. Det är väldigt få individuella variationer i själva processarbetet för att nå en varaktig lösning. Skillnaden mellan olika klienter ligger i huvudsak i hur mycket tid som behövs för att lära ut kartan. När kartan är förstådd så är processen att orientera sig igenom problematiken väldigt lika för flertalet. Tilliten som skapas med en karta är absolut om man kan få den hjälpsökande att ta till sig kartan, och min erfarenhet är att det är både lätt och logiskt för den hjälpsökande att ta till sig den. Det som inte klaras av på år ibland med traditionella metoder klaras av med en karta på några timmar. Som sagt, utan karta går flertalet vilse förr eller senare, även terapeuten.

Inledningsvis är det svårt eftersom även de hjälpsökande är programmerade att ”tro” på bara samtalet. Men oftast efter en mycket kort tid får de flesta en aha-upplevelse av den enkla och tydliga lösning man ser i den övergripande bilden. Den hjälpsökande blir den som driver processen och löser sina problem eftersom kartan är enkel och tydlig att följa. Den visuella samtalsterapeutens roll blir väldigt annorlunda, istället för att krampaktigt försöka lösa den hjälpsökandes problem blir rollen en vägvisare med den kunskap över processen som behövs.

Samtalet kretsar i huvudsak kring att få den hjälpsökande att förstå mer och mer av kartan och den terräng man ser. När väl kartan är förstådd så är den hjälpsökande självreglerande mot sin egen lösning. Många oklarheter som finns i den hjälpsökande blir klara automatiskt genom överblicken av helheten. Det skapar en ohygglig kraft och tillit. Den är att likna andra svåra uppgifter där kartor och liknande skapar en enorm kapacitet att lösa det som ska lösas/byggas upp, på relativt kort tid. Eftersom kartan är själva grunden för att lyckas så blir själva ”bygget” av lösningen stabil och hållbar i de flesta fall.

Kartan skapar en mycket tydlig ram om vad som ska göras för både terapeuten och den hjälpsökande, och det motstånd till förändring som ofta finns i dessa processer upphör, och en konstruktiv dialog blir snabbt det naturliga. Kartan är så att säga den verkliga terrängen avbildad och hjälper sammanhanget att hålla kursen. Relationen får därigenom ett tydligt och klart syfte och blir därför svårare att dupera. Motståndet upphör relativt snabbt.

I media, ex på TV kan blir psykologin/psykiatrin synlig i sitt spretande när en sakkunnig psykolog, psykiater eller psykoterapeut ska ge sin syn på ett ärende eller en person. Åsikterna går alltid isär, den ena teorin efter den andra blandas ihop med den sakkunniges egna tolkningar. Med en enhetlig karta som beskriver de psykologiska flödena finns bara en åsikt, en väg till destruktivitet eller konstruktivitet. Kartan beskriver verkligheten utan en dessa gissningar eftersom kartan är en avbild och visar terrängen och vägen över den verkliga processen för alla, ingen undantagen.

Följ kommentarerna vi rss