Henrik Petersen om Linus Gårdfeldts diktsamling "Gråbergsång".
Bildmaterial
Gråbergsång
Linus Gårdfeldt
Albert Bonniers Förlag
boken.
Linus Gårdfeldts (född 1981) första bok hörde till de mer överraskande läsupplevelser jag haft de senaste åren.
När nu den nya boken Gråbergsång kommer, så rekommenderar jag starkt att också läsa debuten, ”Men golvet har ingen mun” (2009).
Den första slutade med ett regn och ett kommatecken: ”och regnet fortsätter falla,” – den nya inleds med ett regn som faller utanför fönstret. I övrigt är nya boken en ut-och-invänd variant av erfarenheten i den första.
Vad exakt som händer i första boken låter sig inte så lätt förklaras. Men beskriva och citera går. Den börjar med orden: "det finns inga lampor härinne, nej, inga lampor, /bara örat och två stycken händer att trycka mot golvet, //men golvet har ingen mun och kan inte prata."
Vi möter ett jag som tycks ha språk som en filosof men erfarenheten hos ett litet barn. Det finns ingen självklar skillnad mellan jaget och rummet. Och med det som utgångspunkt börjar en svindlande resa i de omedelbara intrycken och ”fantasin”. Det växer bär ur bröstet. Vi möter rävar, rådjur, fiskar, som inte heller dessa går att skilja från den som talar (”jag ser hur rävsvansen lossnar, / jag ser hur rävbarnet diar, // det kliar där rävbarnets navelsträng lossnat,”). Ordet ”saga” återkommer, men som något som går att äta.
Gårdfeldts idéer och stämningar kan här föra tankarna till östeuropeisk surrealism, till tjeckiske Jan Svankmajers filmer eller till den rumänske författaren Max Blecher.
På psykologispråk skulle det kunna kallas ett slags poetisk gestaltning av en schizoid avsaknad av skillnad mellan jag och tingvärld. Språket liknar sinnesorgan som tar in världen utan att uppleva sig som tillhörigt en kropp avskild från en yttervärld.
Men psykologi blir lätt kitsch och kliché – och jag-fenomenen i Gårdfeldts första diktsamling är underbart befriade från de enklaste psykologiska tolkningarna. Den nya boken är tyvärr lite annorlunda i den bemärkelsen, utan att för den sakens skull vara dålig.
Vi kommer direkt från skogen – ”mossa och kvistar lossnar från ryggen – till en miljö som liknar storstad – ”ändlösa gator, parkeringar, parker”.
Om första boken liksom sög in skillnader, gjorde skillnader till rörliga, levande delar av samma kropp, så spjälkar jaget av dem nu.
Psykologi förutsätter isolering, förtvivlan. Språket i nya boken är också förtvivlat: ”Det är svårt att finna fäste. Fåglarna försvinner från träden. Förvandlas till fåglar som försvinner från träden.”
Det är staden själv som tycks tvinga fram det perspektivet. Istället för det magiska rummet (om magi här är lika med världen som en rörlig, meningsfull enhet) så är rummet nu istället funktionellt. Det blir skräp över. ”Jag har ett litet skräp i mitt huvud. Jag ska försöka förklara” – ”det luktar bränsle och sopor.”
Varje intryck av omgivningen tillhör nu någon annan, anonym, som verkar tämligen likgiltig inför en.
Sagan finns kvar som ett modus, i det sätt som invånarna i staden beskrivs som troll. Och trollen frestar en, verkar inte vilja en väl alls, men bjuder på fest: ”De håller fram en liten flaska, flinar, frågar: Vill du smaka?”
En fest i ett berg utgör bokens andra del och beskriver ett enda rus: "Det tar sig in under naglarna. Det virvlar i blodet. Jag ser världen blänka och blixtra.” Det är orgiastiskt, trollen ”dansar, dansar”, och den gemensamma längtan är att explodera: ”Kroppen ska spridas, kroppen ska spruta. Lysrören sprakar, allt måste spraka.” Klimaxet är smutsigt och sjukt: ”Mitt huvud är smutsigt. Det är smuts överallt. Det är en smitta och den sprids. Jag sprutar i mörkret.”
Hos Dante är Helvetet den mest inspirerade och fantasieggande delen i en trilogi. Hos Gårdfeldt känns tvärtom storstadens helvete lite för välbekant, ja, lite tonårsbanalt. "Gråstensång" är en mellanbok. Tolkningen att första boken rörde sig hemma i det trygga landskapet från uppväxten, i Värmland, till att handla om partyfasen som ung och utflyttad, till storstan, ter sig plötsligt inte helt orättvis.
Det hindrar inte att jag verkligen ser fram emot en tredje.