Jag har surfat runt på lite webbsidor inom psykologi, psykoterapi, coaching, organisationsutveckling och liknande. Komplexiteten och beskrivningarna över hur man ska lösa problem är så överväldigande och krångliga. Påminner mig  mycket om mitt sökande som aldrig ledde mig i mål. För varje nytt misslyckande drevs jag längre och längre ner i ett svart hål av destruktivitet. 400 timmars individualterapi med en mycket skicklig psykoterapeut, 200 timmars gruppterapi med en lika skicklig psykoterapeut, 12-stegsbehandling - den ena behandlingen komplexare än det andra. Det gav mig lite andrum, inte mer. 

Efter dessa andrum än svårare tillstånd och djupare hopplöshet. Kan jag inte få ordning på mitt liv efter dessa massiva insatser så går det nog inte att förstå malde i mitt inre. Det är fel på MIG! Ord bara ord som växte till fler ord som blev krångligare och krångligare. 


Jag tvingades förstå mer för att överleva. Jag tvingades se längre än mina psykoterapeuter och andra förståsigpåare jag mött i min strävan att hitta en väg. Jag tvingades skapa något som aldrig skapats för att överleva. Jag anstränger mig idag för att nå ut med detta nya!! Intresset är svalt. Jag möter rädsla och misstroende. Det är märkligt men förståeligt att vi fastnat i denna komplexitet som vi försöker lösa med mer komplexitet. Komplexitet kräver överblick för att göra det enklare, vilket är en naturlag som vare sig psykoterapi eller någon annan verksamhet kan nonchalera. 


Kan känna med den människa som först såg att jorden var rund. Vilka obegripliga svårigheter den människan måste ha haft för att överhuvudtaget få någon att lyssna på något "så galet" jorden är rund!! Lika galet som när jag uttrycker; "det är så mycket enklare att lösa livsproblem med en karta" Vem vågar ta in det? All vetenskap har ju varit inriktad och fast i samtalet. Alla långa akademiska utbildningar har samtalet i centrum. Vem ska våga se längre? Kartor tillhör ju skogar, ritningar tillhör ju hus och skyskrapor. Stanna upp och tänk efter du som läser detta. Finns det något komplext vi pysslar med som inte har en karta, ritning, kopplingsschema, flödesschema osv. Allt för att få en överblick, vilket ju annars är omöjligt! 


Allt komplext vi pysslar med från hjärnkirurgi till att sätta ihop IKEA-möbler kräver en "karta" en överblick. Att skapa en karta över det inre som jag gjort låter sig inte göras på samma sätt. I princip all annan komplexitet kan vi se med våra ögon, eller ta på, på ett eller annat sätt. För att skapa en karta över det inre, vårt känsloliv och det som hör till krävs en mycket lång process av vandring inom detta inre område. Det är nämligen osynligt för ögat. Det går inte heller att ta på. Det krävs också en förmåga att kunna sätta ihop alla delar till en begriplig överblick. 


Den kartan finns idag. Jag lyckades med det och räddade mig själv först! Hur länge ska vi fortsätta att driva dessa hopplösa samtalsvägar som är kontraproduktiva i så många fall. Vem ska först våga se och föra fram det jag beskriver? Vem i ledande ställning har tillräckligt med kurage?


Jag lever, mina klienter gör framsteg som inte kan förklaras utan kartan. Jag fick ett SMS av en klient i Norge som besökt mig två gånger och lärt sig kartan för att bemästra sina alkoholproblem. Efter dessa två fysiska möten och efter två uppföljande skypesamtal får jag följande sms; 


"Ville bara säga att jag står ute och målar soluppgången. Du borde få Nobelpriset! Det här är så starkt lim! Jag vill föreläsa om det här om jag får. Stort tack för att du finns! 
Kristine


Är detta en slump? Nej, givetvis inte, utan ett resultat av att lära sig kartan och klara av orienteringen själv. Med en karta går jag åt rätt håll. Kartan bär all information. Tänk vilken skillnad.  Orientering i skogen fungerar likadant. Den visuella terapi jag skapat måste jämföras med andra områden där man skapat kartor och dylikt för att förstås. Det kan inte jämföras med psykoterapi och annat som är grundat i samtal och annat kopplat till samtalet.


Kartan är optimal och står för sig själv. Kartan leder sammanhanget och samtalet framåt till en varaktig lösning, och man kommer igenom "skogen". Är detta så svårt att förstå? Det kanske det är. Eller är vi rädda för det nya, som på den tiden någon påstod att jorden är rund? Handlar det om att all kunskap och all ekonomi är satsad på samtalet.Vad händer om det måste omrövas?


Vi måste våga fråga oss själva, vad är min avsikt med att inte våga ta in något som bevisligen visar sådana goda resultat, både i snabbhet och varaktighet. Vi måste våga se sannolikhet. Det är inget hokuspokus jag talar om, utan verkliga processer med en verklig karta som leder människor till varaktiga lösningar på alkoholproblem, ångestproblem, problem med depressioner, ätstörningar, missbruk av olika slag, samt andra komplexa tillstånd.  Det måste vara värt att lyssna på. Inte för min skull utan för alla människors rätt till en hjälp som fungerar.


Allt annat är att svika. Att svika människor i nöd är något av det allvarligaste vi kan göra som medmänniskor.


Med stort tålamod och ödmjukhet! 


Anders Tedestrand