Shirley Clamp: "Var en klassisk depression"

Färgstark är ett ord som beskriver Shirley Clamp väl. Den röda kalufsen har blivit ett signalement precis som den starka stämman som tog henne till en andraplats i Melodifestivalen 2004 med hitlåten, och första stora singeln som soloartist, ”Min kärlek”. Det var då andra gången hon deltog i tävlingen och sedan dess har hon medverkat ytterligare fyra gånger.

– I år har jag inte skickat in något bidrag. Varje år sedan jag var 25 har mello varit den största och viktigaste höjdpunkten, men så känner jag inte i år. Jag har inte hamnat i final på tio år och för mig, som är så otroligt känslosam, tar det ett par år att återhämta mig. Det vore dumt om man inte tar sitt yrke på allvar och för mig är låtarna inte bara låtar, säger hon.

LÄS MER: "Nu blir jag glad av att se mig själv i spegeln"

"Underhåller min motion en gång i veckan"

Vi har slagit oss ner i soffan i vardagsrummet hemma i villan i Enskede utanför Stockholm. I ena hörnet har dottern Vilja krupit upp med Barnkanalen på Ipaden och stora hörlurar. Att vi överhuvudtaget kunde ses i dag har jag mina enstaka vattenkoppor i fyraårsåldern att tacka. Vilja har fortfarande några röda prickar kvar men Shirley förklarar att de har torkat och ändå inte skulle ha smittat. Hon berättar skrattandes att hon helt glömde bort att jag skulle komma och att jag får ta henne precis som hon är – just för tillfället iklädd träningskläder med den röda kalufsen i stor knut på huvudet.

– Jag underhåller min motion en gång i veckan hos min personliga tränare, i stället för att tänka att jag ska hinna tre gånger på gymmet varje vecka. Då blir det en stressfaktor. Nu åker jag in dit varje tisdag klockan elva och då vet jag att den här stunden är till bara för min träning. Jag och min pt kom överens om att börja så efter sommaruppehållet.

Ett tag tränade Shirley den tuffa träningsformen Xtremefit, men efter att ha fått skador bestämde hon sig för att sluta vara så hård mot sig själv.

– Du går från 0 till 180 liksom. Nu ser jag mina pt-timmar som att jag ska bygga upp mig, nästan som ett spa-besök. En väninna sa en klok sak till mig ”träna för att du älskar din kropp, inte för att du hatar den”.

Shirley Clamp tränar med PT en gång i veckan: "Istället för att tänka att jag ska hinna tre gånger på gymmet varje vecka. Då blir det en stressfaktor.Foto: Cornelia Nordström

Shirley Clamp: "Jag misshandlar inte min kropp"

Sedan hennes kontrakt som ambassadör för Viktväktarna gick ut på nyårsafton för snart ett år sedan har hon lyckats behålla sin grundsyn på hur hon vill ta hand om sig själv och sin hälsa.

– Jag har hamnat tillbaka i gamla vanor på många sätt, men inte de mest destruktiva. Jag misshandlar inte min kropp genom att inte bry mig om vad jag äter och skita i att träna. Jag kan det här nu, lagom är bäst och det kunde jag tycka var så tråkigt när jag var yngre. Lagom är inte lika med trist längre. Jag har jättelätt för att gå upp i vikt och jag väger mig inte längre. Jag har hållit mig ifrån socker väldigt länge för jag mår inte bra av det. Jag blir väldigt trött. Jag har också valt bort gluten, inte kolhydrater, men jag äter glutenfritt. Jag mår bättre av det. Sådana val har blivit viktigare för mig än att hela tiden tävla om vad som ska stå på min våg.

När hon fick frågan från Viktväktarna såg hon det lite som ödet. Att ambassadörskapet kunde vara en bra startpunkt efter många år med väldigt slarvigt leverne.

– Även innan jag fick barn. Du vet, dricka vin efter giget, vakna lite bakis och åka hem och sen nästa gig. Jag såg det som en möjlighet att ta hand om mig själv. Men hur stor jag än har varit, som mest vägde jag 95 kilo och gick ner till 75 kilo, har jag aldrig känt mig värdelös. Jag har aldrig hatat min kropp eller tyckt att jag är ful och äcklig. Att jag tog tag i min vikt var för att den gick ut över hälsan. Jag fick ont, kunde inte stå i högklackat en timma på scen när jag uppträdde.

Mello 2014. Shirley deltog med låten "Burning alive".Foto: Olle Sporrong

Shirley Clamp på julturné 2015

Inför årets julturné ”Christmas Night” tillsammans med kollegorna Magnus Carlsson och Sonja Aldén bestämde hon sig för att inte slösa onödig energi på att tänka på hur hon skulle komma i förra årets klänningar eller inte.

– Jag tänkte ”utsätt dig inte för det då utan köp en klänning som du trivs i och känner dig vacker i nu”. Istället för att vara så hård mot sig själv liksom. Så nu har jag två nya klänningar som passar nu och som jag känner mig jättefin i. Jag har alltid haft förmågan att kunna klä upp mig och känna mig fin oavsett vad jag har vägt.

Att bli mer snäll mot sig själv och se till sina egna behov har varit en central del för Shirley det senaste året. Hon har närmat sig sin kärna och tänkt mycket på vad hon vill, mår bra av och vad som är viktigt i livet.

– Min skivbolagschef skickade mig till en idrottspsykolog när jag fick prestationsångest inför att vara med i Mello igen. Där fick jag mycket hjälp och det ledde till att jag sedan gick till ytterligare en psykolog eftersom jag tycker det är spännande med både min bakgrund, varför jag har formats som jag gjort, och min framtid.

LÄS MER: Minska kraven – hitta balansen och må bra

Shirley Clamp hamnade i en depression

Ganska snart fick Shirley hjälp att inse att hon var deprimerad.

– Det här är tio månader sedan. Jag var otroligt låg trots att jag hade så mycket kul framför mig i livet. Jag fattade inte varför jag var så låg. Men så började jag tänka på den här berömda tårtan, att livet är som en tårta och du kan plocka ut tårtbitar. Då insåg jag att jag bara fungerade som mamma och artist. Tyckte inte det var kul att gå och träna, inte att shoppa, ville inte träffa folk. Jag drog mig undan och orkade mig bara upp ur soffan när jag skulle gigga eller hämta och lämna min dotter någonstans. En klassisk depression konstaterade psykologen och jag bara skrattade. ”Nej, jag heter Shirley Clamp och jag är jätteglad och jättekäck. Jag har ingen depression, skärp dig”. Just därför, menade han. Jag hade det oskrivna tvånget på att alltid vara så glad och käck. Jag fick börja testa att säga nej till saker och prioritera mig själv och mina behov, med små medel och små hemläxor.

Shirley berättar att hon inte var helt nere på botten utan som lägst ungefär en fyra på en tiogradig skala

– För mig gick det ganska fort uppåt igen. Jag skulle verkligen rekommendera alla människor att stanna upp och fråga sig ”Mår jag bra?” ”Hur känns min sinnesstämning nu när jag sitter med de här människorna?” Det riktiga jobbet med mig själv påbörjade jag nog först i somras och sedan dess tränar jag på att säga ifrån. Jag har fokuserat på att närma mig min kärna och då har jag bland annat behövt tacka nej till olika branschrelaterade tillställningar eftersom jag är sådan som person att jag lätt fladdrar i väg. Många av mina kollegor klarar att behålla kärnan ändå, men jag tappar lätt fotfästet.

– Egentligen har jag min prestationsångest – och att jag åkte ut ur Mello med huvudet före nu senast med Burning Alive – att tacka för min utveckling. Men kärnan är svår att hitta i en bransch som går fort och är så ytlig. Snabba beslut och att synas hela tiden utan att tacka ja till för mycket. Hur gör man då? Och så syns man inte på ett tag så blir man låg och känner sig deppig. Vi är konstnärer i det här yrket och när det går bra mår man bra precis som man mår dåligt när det går dåligt. Jag försöker jobba på att hålla det lite jämt.

Shirley lever tillsammans med Daniel Ottosson: "För mig betyder det mycket att bara vara hemma tillsammans. Du vet, göra det vardagliga ihop.Foto: Gunnar Seijbold

Shirley om...

...fler barn

– När Vilja var två, tre år fick jag frågan om nummer två hela tiden. Jag hade svårt att bli av med mina mammakilon så man fick ju ett par gånger ”Jag ser att nummer två är på väg”. Nu är hon sju år och jag tror inte att folk vågar säga så mycket mer. Jag har aldrig tidigare tänkt på nummer två. Nu kan jag tänka att ”åh, vad mysigt med en bebis”. Jag stänger inte den dörren heller. Jag har fortfarande den möjligheten men om jag inte bestämmer mig snart kanske jag inte har det längre. Det har börjat skrämma mig lite. Att jag nästan blir stressad över att jag väljer att inte föda ett barn till, trots att jag fortfarande kan. Att jag sumpar den här chansen. De tankarna har jag aldrig haft tidigare.

Shirley och dottern Vilja.Foto: Sigge Klemetz

...nya julskivan

– Jag tror jag har hamnat i någon slags mittpunkt i livet där jag vill kunna sätta fingret på vad som är viktigt. Då var det väldigt skönt att få göra den här nya skivan, på mitt vis. Den stora utmaningen var att hitta jullåtar som inte har gjorts i miljoner versioner tidigare. Jag satte mig med min producent, som tyckte att jag hade så mycket bra tankar och idéer att han ville ha med mig som medproducent. Det känns jättekul. Vi har haft god tid på oss och jag har tagit fram allt det där i mig som jag vill. Jag tog jättemånga klassiker som jag älskar och gick till botten med dem. Skivan är riktad mycket till skolkörer och kyrkokörer, med nya versioner de kan sjunga. Jag skrev om vissa låtar och gjorde dem på mitt sätt så att man knappt känner igen dem.

...sin relation

– Min sambo Daniel och jag bor ihop men ses nästan aldrig eftersom han jobbar väldigt mycket. Jag dras till människor som har egna liv och brinner för sina karriärer. Det är attraktiva människor för mig så jag ska verkligen inte klaga. Jag märker att han vill någonting med livet. Daniel har alltid varit den största romantikern av oss två. Han kan överraska mig med att ha fixat barnvakt, bokat bord någonstans och så sover vi på hotell. För mig betyder det mycket att bara vara hemma tillsammans. Du vet, göra det vardagliga ihop.

...att gifta sig

– Vi har varit ihop i elva år. Daniel var förlovad när vi träffades men jag har aldrig varit varken förlovad eller gift. Jag verkar nog inte vara det där giftasmaterialet liksom. Samtidigt kan jag ju inte veta och om Daniel inte hade haft sin bakgrund hade det kanske sett annorlunda ut för oss. Det är inte prio ett och det sa vi ganska fot i vårt förhållande. Bebis däremot. Vi var säkra på att vi ville bli föräldrar.

...att våga säga nej

– Man ska inte vara rädd för att säga nej för de kommer att fråga igen. Jag behöver inte vara överallt, tvärtom kan det ofta bli negativt och min fina kvalitet som sångerska kan suddas ut av att synas för mycket. Utan mitt skivbolag hade jag nog varit överallt eftersom jag lätt dras i väg då jag tycker att allt är så kul hela tiden. Sen är det skillnad på att göra saker och veta varför jag gör det. Inte bara för att hoppa på någonting utan att tänka efter. Att i stället tänka, vad vill jag och vad gynnar mig?

...att fira jul

– Jag firar med de närmsta och käraste då jag också passar på att utnyttja tiden tillsammans med dem på bästa sätt. Det bästa med julen är att man anstränger sig lite extra för att ha tid att ses och även att vara lite extra snälla mot varandra, att man umgås på riktigt helt enkelt. Den viktigaste traditionen för mig är nog faktiskt att titta på Kalle Anka klockan tre. Nuförtiden behöver jag inte ens titta på det men tv:n ska sättas på när det börjar. Bara för att, så har det alltid varit. Och julpyntet är viktigt! Det viktigaste på julbordet är julknäcke med julskinka sötstark senap och alla former av kål. Grönkål, brunkål och rödkål. Till sist, ris à la Malta! Dessa tre grejer är framför allt min barndoms jular och har alltid funnits med så det skulle inte kännas jul utan dem på julbordet.

Leave a Reply