e-post: hannawillix@gmail.com
LinkedIn: Hanna Willix
+46 70 356 86 15
+34 684 363 922
Fenomenet att skjuta upp saker är det nog många som känner igen sig i. Faktum är att undersökningar visat att så många som en femtedel av den vuxna befolkningen uppger sig ha stora problem att ta tag i saker. En deadline på jobbet eller i skolan, kanske något brådskande i privata sammanhang som man vetat om länge, men likväl stressar man och sliter sitt hår kvällen innan. Varför gör vi så, och går det att lära sig att hantera prokrastineringen på ett bättre sätt? Är det en vana eller ett personlighetsdrag? Är man bara lat, eller jobbar man helt enkelt bättre under press?
Prokrastinering betyder egentligen ”sjukligt uppskjutande” och innebär att man medvetet skjuter upp saker trots att det kan leda till negativa konsekvenser. En form av kontraproduktiv senareläggning av uppgifter eller sysslor. Ett exempel kan vara att inte sätta igång med att skriva på den där stora uppgiften som man ska lämna in förrän det är så pass nära inpå, att det kommer innebära både en rejäl dos stress, oro och dessutom större risk för en mindre genomarbetad uppgift innan man är klar. Man känner ofta till detta innan, kanske har det till och med hänt förut, men ändå lyckas man inte göra annorlunda när nästa uppgift kommer.
Vi tenderar också att glömma bort hur det blev med det förra projektet, att det blev stressigt mot slutet. Kanske minns vi främst den positiva belöningen, det vill säga känslan när allt var färdigt. Det är lite så som vi människor fungerar i många sammanhang, och som gjort oss effektiva genom evolutionen. Vi minns gärna de bättre delarna, det som lyckats bra och därmed försöker vi gärna igen, kanske till och med på precis samma sätt. Men skulle man genom att även påminna sig om hur stressigt det blev precis före deadline, kunna hjälpa sig själv att arbeta lite mer effektivt och planera lite bättre denna gång?
En fråga som diskuteras mycket i sammanhanget är huruvida detta beteende hänger ihop med vissa personlighetsdrag eller inte. Det kan behöva tydliggöras att det, oftast, handlar snarare om dåliga vanor än om personlighetsdrag. Vissa forskare menar också att kicken det kan innebära att slutligen lyckas färdigställa något efter lång tidspress och stress är så belönande att vi, mer eller mindre medvetet, söker den igen.
Vad är det som tar vår uppmärksamhet från uppgiften i stunden – och ”belönar” oss istället? Kanske en tillfällig flykt till nätsurfande, spel, sociala medier eller annat som innebär snabba belöningar, det vill säga en form av tillfredställelse i stunden. Just därför kan det vara så svårt att låta bli, det vill säga att avstå från den snabba belöningen för att uppnå ett mer långsiktigt mål. Som att faktiskt göra färdigt den där uppgiften. Vi vet någonstans detta, men kortsiktiga belöningar är svåra för våra hjärnor att avstå ifrån.
Hur ska man kunna ändra sitt beteende? Forskning har visat att det är bland annat genom just belöningar som vi lättast kan lära in en ny vana. Det forskarna menar är alltså att vi ska sätta hårt mot hårt. Eller sött mot sött, för att tänka i termer av belöning. Vi kan alltså skapa våra egna små belöningar, för att motivera oss att fortsätta med uppgiften. Ett exempel är att sätta upp tidsmål i stil med att ”nu ska jag sitta med den här uppgiften i en timme” eller mål som att ”när jag gjort klart den här delen av uppgiften, ska jag ta en kopp kaffe och surfa i 15 minuter”. De egna målen kan alltså vara knutna antingen till prestation eller till tid. Man kan behöva prova sig fram för att se vad som fungerar bäst!
Tydliggöras bör också att det givetvis finns olika grader av prokrastinering, det vill säga mer eller mindre allvarlig sådan. För den som av olika anledningar inte förmår öppna sin post, betala sina räkningar i tid eller liknande kan professionell hjälp behövas.
Dessutom gäller att förändring inte är gjort i en handvändning, det tar ofta tid. Man kan behöva träna länge innan man satt den nya vanan, precis som det tog en stund för Pavlovs hundar att inse att den ringande klockan var lika med matdags.
Så nästa gång blicken drar mot mobiltelefonen när du egentligen vet att du borde göra något annat – bestäm dig för att du ska jobba i 15 minuter till. Eller att du ska hämta den där kaffekoppen och kakan från köket bara du skrivit klart sista stycket.
Vilken metod jag sen använde för att få den här artikeln färdig i tid avslöjar jag en annan gång… 😉
Version fr utskrift Skicka till en vn Hittar du inte det du sker kan du prova hr:
