När psykologiprofessorn Philip Wang började läsa till psykolog på 1970-talet hade sociologin betydligt större dragningskraft på unga studenter. Sociologilärarna framstod som rockstjärnor när de intog Rondo, den största föreläsningssalen på Göteborgs universitet, en nödvändighet för att få plats med alla de 600 som ville läsa en av den tidens trendigaste kurser. Det var kollektivet som gällde, inte individen.
För att komma in på psykologprogrammet i dag krävs lika höga poäng som för att bli läkare eller jurist. I individualismens tidevarv är det ensamma mötet med en terapeut inget konstigt. Tv- serier som ”Sopranos” och ”In treatment” har gett en populär bild av vad psykologer gör. De förekommer även allt oftare i media som experter. Radio, tv och tidningar har psykologer som svarar på livsfrågor. Ibland blir det helt andra sammanhang, som när psykoterapeuten Poul Perris intervjuade partiledarna inför valet.
– Media har tilldelat psykologerna en inflytelserik roll. Plötsligt syns vi överallt. Kåren har nog inte förstått det fullt ut, säger psykologen och organisationskonsulten Jonas Mosskin.
Han tror att många tänker sig att psykologer tjänar bättre än vad de gör och att de har fler ledande befattningar inom skola, vård och omsorg än vad som är fallet. Lönerna har höjts de senaste åren, men i förhållande till den långa utbildningen är den blygsam.
Många yngre psykologer ser att psykologin kan ge ett brett arbetsfält, märker Jonas Mosskin. Själv jobbar han som organisationskonsult tre dagar, som skribent och föreläsare en dag och som terapeut en dag i veckan.
En annan förändring under de fyrtio åren är synen på psykisk ohälsa och kraven på att psykologisk behandling ska ha vetenskapliga belägg. År 1974 var det kontroversiellt att skriva i tidningen om att ha ”ont i själen”. Då talade man helst tyst om psykiska problem. Detta har så sakteliga ändrats. I dag är det inte lika skambelagt, om än inte självklart, att berätta om ångest och depressioner.
Under 1900-talet dominerade den psykoanalytiskt orienterade terapin. Sedan millennieskiftet har den kognitiva beteendeterapin spritts snabbt. En anledning var att den formen av psykologisk behandling hade ett försprång inom forskningen. Evidens, alltså vetenskapliga belägg, blev ett ledord för vården under 2000-talet.
I dag rekommenderar SBU, statens beredning för medicinsk utvärdering, i första hand psykologisk behandling mot lindrig till måttlig depression.
– Forskningen har lett till att respekten för psykoterapi höjts både från läkarhåll och i allmänhetens ögon, säger psykologen och psykologiforskaren Anna Kåver.
Men hon påpekar också att när kognitiv beteendeterapi blev förstahandsval som behandlingsmetod kom en olycklig snabbutbildning av kbt-terapeuter. Risken är att metoden urvattnas, resultaten uteblir och att respekten för psykoterapimetoderna sjunker igen. Om det nu blivit socialt accepterat att söka terapeutisk hjälp är det sorgligt om det utbud som finns inte svarar upp mot den förväntan som den vetenskapliga evidensen ger, menar hon.
När Anna Kåver och läkaren och psykoterapeuten Åsa Nilsonne skrev varsin bok om två grenar inom kognitiv beteendeterapi, en om medveten närvaro och en om acceptans år 2004, kunde de inte ana vilket genombrott de här två terapiriktningarna skulle få och att hjärnforskningen skulle bekräfta att mindfulness fungerar.
Forskning om hjärnan är läkaren, psykoterapeuten och författarens Åsa Nilsonnes stora intresse. I sina senaste två böcker har hon till och med lyckats förutspå de senaste två Nobelprisen i medicin.
– Det är nog bara en lycklig slump. Mina uppfattningar råkade sammanfalla med Nobelkommitténs. I min kommande roman vill jag gestalta hippocampus på ett konstnärligt sätt.
Precis som Åsa Nilsonne hoppas många på genombrott inom hjärnforskningen för att förstå varför vi har ”ont i själen”. Trots att det har gått fyrtio långa år sedan Idagsidans första artikel vet vi fortfarande förhållandevis lite om orsakerna till psykiska sjukdomar.