Jag var övertygad om att slutet var runt hörnet under en vistelse i Luxemburg. Jag hade bilat ner med min pojkvän för att hälsa på hans vänner. En kväll vände sig hela rummet. Plötsligt var det som om jag stod på taket och tittade upp mot golvet. Jag blev livrädd. Jag fäktade med armarna, försökte vända på rummet. Jag trodde aldrig jag skulle återvända till det normala, att det var slut. Nu skulle jag läggas in i en madrasserad cell för resten av livet. Men så var det ju inte. Jag lugnade till sist ner mig och jag minns att jag var helt kraftlös och sov i timmar efter attacken.

Efter resan tog jag kontakt med en psykolog som efter bara några minuter berättade för mig att jag hade panikångest. Allt han sa stämde in på mig och jag fick veta att jag inte var ensam om det här, långt ifrån. Han skrev ut medicin och jag tvekade aldrig, jag tror jag tog en tablett redan i hissen på väg ner från hans mottagning, så svältfödd på tröst som jag var.

Jag blev snabbt bättre, eller rättare sagt, jag blev av med panikångesten. Det var en otrolig lättnad, fast det tog ett bra tag innan förväntansångesten släppte, den ångesten man går omkring med när man väntar på en panikångestattack.

LÄS MER: Allt du behöver veta om panikångest

"Man fastnar i tankar"

Jag gick hos min psykolog i två år, inte i någon specifik terapi utan mer som stödsamtal. Det fungerade väl för mig, att få släppa ut funderingar och bolla med någon annan än mina stackars vänner och min pojkvän. Att man ältar och vänder och vrider på frågeställningar är otroligt vanligt inom all ångestproblematik. Man fastnar i tankar och har svårt att ta sig vidare. Man litar liksom inte på sina egna svar, utan söker nya, alternativa svar hela tiden. För att inte tala om alla ”tänk om-tankar”.

När jag blev gravid för 13 år sedan med mitt första barn hände någonting med mig. Jag blev oerhört skör igen, började älta, fick ångest och var rädd för det mesta. Jag blev flygrädd, rädd för att åka bil, livrädd för att mitt barn skulle dö, och lika livrädd för att det skulle födas. Och jag blev paniskt rädd för cancer. Just cancerskräcken har alltid varit den värsta av alla rädslor. Har jag ett sår på fingret som inte vill läka – cancer. Hosta- cancer. Huvudvärk - hjärntumör. Allt obehag jag kände fysiskt var cancer (och är det fortfarande). Jag gick under hela min graviditet i stödsamtal hos en ny psykolog. Eftersom jag inte vågade föda vaginalt för att jag trodde att både och jag och barnet skulle dö fick jag remiss för planerat kejsarsnitt. Allt gick jättebra och jag var, efter att det första kaoset med en ny familjemedlem lagt sig, en ganska lycklig, om än skälvande nybörjarmamma.

2009 och hade fått min son, fick jag min nästa diagnos; GAD, generaliserad ångestsyndrom och bitarna föll lite mer på plats. Ju mer jag lärde mig om GAD desto mer lärde jag känna mig själv. Jag fick även en underdiagnos som hette ”inslag av hypokondri” och det stämde ju rätt bra. Jag började gå i stödsamtal och fick en till medicin som skulle stabilisera humöret och minska skräcktankarna, som var värre än någonsin sen jag hade blivit mamma.

WEBBTEST: Är du i riskzonen för depression?

"Jag känner ofta rädsla"

Framtiden är oviss för alla människor. Alla vi lever i ett hopplöst ovetande tillstånd och liksom hoppas på det bästa. Vi vet att vi ska dö, men inte när. För en person med GAD är det fruktansvärt skrämmande att inte veta, att inte ha en manual där allt som ska ske står inskrivet. För en person med GAD är det nästan omöjligt att acceptera ovissheten. Och det är det som är kärnan i problematiken, men också utmaningen i det vardagliga livet.

Det har snart gått fem år sedan jag fick min GAD-diagnos. Under de här åren har jag gått i stödsamtal men också genomgått en KBT-terapi på internet med fullt fokus på hypokondrin, eller hälsoångest som det kallas numera. Det var ett massivt projekt. Det behövdes minst en timme vid datorn varje dag, och det var inte alltid jag hann göra alla uppgifter. Men det gjorde skillnad. Jag blev tvungen att penetrera obehagskänslor och sätta ord på dem, hitta alternativa sätt att tänka.

Terapin tog ungefär tre månader, med två uppföljningar, och varje vecka fick jag mejl från min behandlare där jag fick feedback på mina funderingar.

Jag får inte panikångestattacker längre, men jag känner ofta rädsla, allra mest för att det ska hända mina barn någonting. Men för varje gång jag vågar möta rädslan - och säga till den att jag inte är rädd – så blir rädslan lite, lite mindre och mjukare i konturerna för varje gång.

Det kanske tar hela livet, men det gör ju det mesta. Och jag blir en himla bra och nära vän med mig själv längs vägen.

/Anne, 44

Berättat för: Anne Haavisto

FLER LÄSARBERÄTTELSER:

 "Sved att förlora henne - till en sån atletputte!"

 "Huset verkade bekant - plötsligt förstod jag..."