östergötland
Ny psykologisk forskning från Linköpings universitet visar vad som händer när tiggarna blir allt fler på våra gator.
– Vi människor har begränsningar i vårt empatiska system. Ju fler som lider desto mindre känner vi. Det är hemskt att det är så, men samtidigt mycket mänskligt och begripligt, säger Daniel Västfjäll.
Han är professor i kognitiv psykologi på Linköpings universitet och har i många år forskat på mekanismerna bakom människors givmildhet. I en ny studie, gjord tillsammans med kollegor i Oregon, USA, visar han vad som händer inom oss när vi till exempel möter allt flera tiggare på gatan.
Människan har en grundläggande drift att hjälpa sina medmänniskor. Psykologiska studier visar att vi får en stark emotionell belöning när vi hjälper någon som har det svårt.
Men när och hur vill vi hjälpa? Vårt be slutsfattande styrs av två system, ett snabbt och känslomässigt, och ett långsamt och mer analytiskt. De är parallella system som inte alltid samverkar så bra. Psykologisk forskning har till exempel visat hur människor som borde hålla en sträng diet klarar av att göra det på dagtid, med hjälp av sitt analytiska, eftertänksamma beslutssystem. Men när kvällen kommer växlar många omedvetet över till det känslomässiga systemet och äter mer än de borde.
När vi möter människor som lider reagerar vi ofta med vårt känslomässiga system. Det får konsekvenser för våra beslut eftersom vi människor är programmerade att vilja hjälpa enstaka personer, men blir allt mer kallsinniga ju fler de hjälpbehövande är.
Daniel Västfjäll och hans kollegor har visat just detta. I ett försök lät de studenter titta på bilder av behövande barn, som de uppmanades att skänka pengar till. Viljan att ge var klart störst till ett ensamt barn och sjönk redan när ett andra barn också behövde hjälp.
När de känslomässiga reaktionerna mättes, med hjälp av mätinstrument kopplade till ansiktsmuskulaturen, så visade det att ju fler barn försökspersonerna fick titta på desto mindre blev den positiva känslorna.
– Viljan att ge är starkast om det är till en enda, identifierbar enhet, säger Daniel Västfjäll.
Forskarna testade detta genom att låta försökspersoner se bilder på åtta behövande barn, ett per bild, som de uppmanades hjälpa. Sedan visades de åtta barnen som en familj, på samma bild. Viljan att ge var signifikant högre i det senare fallet, när de åtta barnen uppfattades som en en het.
Det här vet biståndsorganisationerna. De får in mer pengar om de visar bilder på ett svältande barn än på flera hundra. Och det är ingen tillfällighet att SOS-barnbyars system där man blir fadder för ett bestämt barn är framgångsrikt. Samtidigt kan vi givare vara märkvärdigt kallsinniga vid stora krigsutbrott där många människor lider.
Vår empati är alltså en begränsad resurs, och det finns en anledning till det.
– Vi har en psykologisk spärrmekanism som gör att vi inte kan ta in hur mycket lidande som helst, för om vi gjorde det så skulle vi riskera att bli känslomässigt utmattade. Man kan tycka att det är bra eller dåligt, men det är så här vi fungerar, säger Daniel Västfjäll.
När tiggarna blir allt fler och världens alla krig och katastrofer kommer till oss genom m edierna blir det problematisk att vi reagerar så här.
– Det är bra att gå på magkänsla i många sammanhang, men inte när det gäller lidande. Risken är stor att vi kommer att prioritera det lilla lidandet framför det stora, säger Daniel Västfjäll.
– Vi borde låta det analytiska systemet ta över lite mera och fundera över frågor som: Hur kan jag göra nytta? Vad vill jag göra?