Språk I Hbl (10.4, 12.4) får vi läsa om hur Helsingfors universitet infört en ny praxis där finlandssvenska studenter, precis som utlänningar, måste avlägga ett separat språkprov som visar att de kan finska för att kunna studera psykologi vid universitetet.
Thomas Wilhelmsson, rektor för Helsingfors universitet, har nu begärt en ny beredning av behörighetskraven för språkens del och förändringar kommer att ske från och med nästa år. Förändringarna innebär att universitetet slopar kravet på separata språkexamina för vissa utbildningar. Men eftersom ansökningstiden till universitetet för i år redan gått ut går det inte att ändra på kraven i vårens antagning. Liberala studerande LSK önskar uttrycka sitt missnöje med att det över huvud taget kan gå på det här sättet.
Att kunna studera vid tvåspråkiga högskolor i Finland skall vara en självklarhet även när man har svenska som modersmål och kanske inte behärskar det andra inhemska språket perfekt. Det är väl just därför som de kallas tvåspråkiga – eller vad betyder det annars att vara en tvåspråkig instans? LSK anser dessutom att tvåspråkighet skall vara ett inkluderande koncept där målet är att berika varandra, inte utesluta.
Därtill är Finland ett tvåspråkigt land och därför får inte en stark svenska och en kanske svagare finska hos en individ utgöra ett handikapp som gör att han eller hon inte har lika möjligheter till vissa utbildningar. Även här handlar det alltså om, som i så många andra språkdiskussioner, att ge de två inhemska språken lika stor vikt och att värna om lika rättigheter för alla medborgare.
Över huvud taget är det oroande att svenskan i Finland ibland ses som ett främmande språk eller som en lyx som den allmänna servicen ibland, men inte alltid, kan erbjuda. Att det fungerar så på många håll är inte acceptabelt i ett tvåspråkigt land. Det verkar alldeles för uppenbart att det finns en avsaknad av kännedom om svenskans historia och plats i Finland, som reflekteras i förvaltningen och i vissa beslutfattares agerande. Är det kanske dags att revidera historieundervisningen i grundskolorna för att förbättra den allmänna uppfattningen om svenskan som en del av Finlands kultur och identitet?
Angående tvåspråkiga läroanstalter vill LSK även poängtera att verkligheten ibland ser ut så att finskan automatiskt blir det starkare språket och att svenskan förvandlas till ett bihang, en accessoar. Svenskan måste få ta sin nödvändiga plats i samhället och i tvåspråkiga läroanstalter för att kunna bädda för Finlands fortsatta framtid som tvåspråkigt land. För att ha en levande svenska och en levande finlandssvensk kultur i Finland behöver vi dessutom enspråkiga, starka institutioner som pelare för att hålla upp den svenska kulturen och svenskan som ett av landets nationalspråk.
I detta fall där finlandssvenska studenter praktiskt taget behandlats som utlänningar i intagningsproven till psykologilinjen i Helsingfors har man inte bara lyckats krångla till det utan det betyder också en diskriminering av de svenskspråkiga studenterna. LSK frågar sig om det skulle ha gått annorlunda från förvaltningens sida om det från början funnits en mer gedigen kännedom och uppskattning av svenskan som ett av Finlands nationalspråk. Vid de tvåspråkiga högskolorna måste man i stället alltid ha som avsikt att söka efter passande lösningar som tryggar en levande tvåspråkighet, annars är det väl knappast någon idé att kalla sig tvåspråkig.
Matias Kallio,
Förbundsordförande
Liberala Studerande