Isabelle Enedahl börjar i dagarna sjätte terminen på psykologprogrammet. ”Halvvägs igenom”, konstaterar hon nöjt när vi ses på Blåsenhus, där psykologstudenterna håller till. Tillsammans med tre kursare träffade hon förra terminen en alumn – en person som tidigare studerat vid universitetet, och som nu frivilligt ägnar sig åt att vara mentor åt studenter. Att träffa en mentor är inte obligatoriskt, men Isabelle Enedahl ser det som en bra möjlighet att få en inblick i yrkeslivet.
– I slutna yrken som psykolog eller läkare, där man träffar en patient i taget, tror jag det är givande att träffa en mentor. Jag kan vädra mina farhågor och inser att det inte är så farligt där ute i verkligheten. Det gör helt enkelt att jag känner mig tryggare inför arbetslivet, säger hon.

En återkommande fundering bland Isabelle Enedahl och hennes kursare är vad psykologer använder för slags ”skyddskläder”: Hur gör man för att orka samtala med så många olika personer om jobbiga saker, och inte ta med sig tankar och känslor till middagsbordet?
– Vi tog upp det här dilemmat på en mentorsträff och fick bra råd. Det handlar mycket om att inte tumma på sina fritidsintressen, att se till att inte släppa sitt privatliv, berättar hon. 
Hon lutar sig tillbaka i den pastellfärgade pinnstolen, tänker efter, fortsätter:
– Allt som en psykolog bör veta står inte i böckerna. En enda person kan förstås inte ge alla svar, men man kan åtminstone få en inblick i hur det skulle kunna vara att arbeta som psykolog, säger hon.

Hans Åberg, 66 år, är en av alumnerna som ställer upp som mentor åt psykologstudenterna.
– Jag tycker det är snudd på en skyldighet att vi som har ett helt yrkesliv bakom oss för det vidare till den yngre generationen. Dessutom gör det här att jag inte stelnar till, jag får höra senaste nytt inom psykologi från studenterna och ta del av olika inställningar.

Hans Åberg har arbetat som psykolog i närmare 40 år och har erfarenheter från arbete i kommun, landsting, stat och hos privata arbetsgivare.
– Vilka förväntningar har chefen på en nyexaminerad psykolog? Vad väntar sig kollegorna av en och hur fungerar tystnadsplikten i praktiken? Alla dessa frågor har ju jag själv ställts inför och kan dela med mig av, säger han.

Det är studenterna som sätter agendan på mentorsträffarna. Hans Åberg beskriver sig som ett stöd, bollplank, eller allra helst ”överbryggare”. 
– Psykologstudenterna går en utbildning som är väldigt teoretisk. De vill veta hur man ska förstå teorin som man läser i kursböckerna. Jag kan fungera som överbryggare mellan teori och praktik, förklarar han.

Karin Sörbom, 69 år, har liksom Hans Åberg ett helt yrkesliv som legitimerad psykolog bakom sig. Hon är utbildad psykoterapeut och arbetar deltid på en privat mottagning i stan – där hon även tar emot de studenter hon är mentor för.

En vit rund lampa ger ifrån sig ett varmt sken och gardinerna på de stora fönstren, som vetter mot gatan, går att dra för för att skydda mot nyfikna blickar. På ett litet träbord, mellan de båda stolarna med lammullsskinn, finns en korg med pappersnäsdukar.
– Jag tycker det finns en poäng med att träffa studenterna på sin arbetsplats, så de får se hur en mottagning kan se ut, säger hon.

Karin Sörbom har varit mentor i fyra år och har inga tankar på att sluta. 
– Jag försöker få mina kollegor att också vara mentorer, vi får se om de nappar, ler hon.
– Som privat psykolog kan jag inte ta emot studenter för praktik. Därför är det roligt att jag kan vara mentor och få kontakt med studenter igen. De är så stimulerande att samtala med unga, engagerade personer. Ibland får jag till och med be om betänketid när de ställer en klurig fråga, sådant gillar jag, säger hon.

Senare i höst ska Karin Sörbom träffa sin mentorsgrupp för att höra hur studenterna haft det på sina praktikplatser, ”ute i verkligheten”.
– Jag tror att de flesta som tackar ja till att vara mentorer är personer som är igång och ute på fältet, och som tycker de valt ett bra yrke som de gärna delar med sig av. 

De flesta mentorer som finns tillgängliga på psykologprogrammet är, liksom Hans Åberg och Karin Sörbom, seniorer.
– Det är viktigt att ha i åtanke att det i allt mentorskap finns en inbyggd varningslampa. Vi är erfarna och har jobbat länge, studenterna är unga och under utbildning. Man får vara uppmärksam och inte missbruka den skillnaden, inte förutsätta att man är den kloka som sitter inne på alla svar, säger Hans Åberg.