Stora mästare tycker om att stå med ryggen mot väggen. Stora mästare vet när de ska plocka fram tricksen och undvika de nervösa ticksen. Blir aldrig tydligare än i blicken hos Andrés Iniesta och Bruno Alves.
Bildmaterial
De spanska mästarna visade mästarklass när det behövdes.
Marjan Svab.
Tränare och spelare brukar hävda att straffar är som ett lotteri. Det är inte riktigt sant, för jag tror ju att momentet där Mr Psykologi definierar vinnare och förlorare går att förbereda sig för.
England hade greppet när Andrea Pirlo lyfte oket från medspelarnas axlar med sin chipstraff. Där och då tippade fördelen över till Italien.
Portugal hade kramat ur det mesta man hade, pekat på grannen och ställt de tuffa frågorna. De hade med sig självförtroendet in i avgörandet. Så gick Bruno Alves fram en gång, fick vända för att han inte hade koll på att det inte var hans tur, och när han gick fram igen var alla överens här på redaktionen: "Han missar", "kört", "undrar vilken sektion han träffar?".
Andrés Iniesta har avgjort en VM-final. Han vet allt om hur det är att vinna stora titlar med landslag och klubblag. Nu satte Andresito första straffen stensäkert och gick sedan runt i mittcirkeln och peppade alla andra skyttar. Samtidigt ansåg Sergio Ramos att det var en utmärkt idé att kopiera Pirlos smekning.
Här och nu är jag faktiskt totalt övertygad om att det inte är en slump att Alves boll gick ribba ut, och Fabregas stolpe in. Genom att vårda och vara bäst på små detaljer är det Spanien och Italien som spelar final respektive semifinal.
Annars var derbyt till stora delar en icke-match, och stundtals kändes det som att man lika gärna hade kunnat snabbspola de 120 minuterna före straffarna.
Portugal ströp Spaniens ambitioner att sätta sin vanliga prägel på matchen direkt. Alla lag vet att Europa- och världsmästarna inte slagit en långboll sedan den spanska armadan sjösattes. Spanien var konfunderat och kanske, jag säger kanske, blev de för första gången på väldigt länge påminda om att de faktiskt kunde förlora en viktig match.
Portugal med en enorm arbetsinsats som grund vågade dessutom spela med en högre svårighetsgrad jämfört med andra lag som vanligtvis lägger sig platt. De tryckte upp sin backlinje och sitt mittfält för att stressa och slita sönder Spaniens passningstrianglar. Där framme utmanade Ronaldo, Nani och stridsvagnen Hugo Almeida och gav inte den spanska backlinjen lugn och ro att starta anfallen.
Första halvlek var inte speciellt bra, men det var ett lag som var bekvämt med matchbilden och det var inte Spanien.
Andra halvlek? I ett par korta sekvenser inledningsvis visade Spanien att de ville något, sedan tillbaka till evighetsbollandet och lunkandet.
0–0-matcher kan vara täta, tuffa, tunga och alldeles underbara. Italien och England var en mållös fajt som hade allt, i går dröjde till sista ordinarie minut innan det dök upp ett högkaratigt läge, en portugisisk ”fyra mot två”-kontring som avslutades med Ronaldos skott högt över.
De hade behövt sätta det där läget för krafterna hade börjat sina och i förlängningen hängde portugiserna mot repen. Spanien tog över efter att Vicente del Bosque bestämt sig för att byta in mer fart på kanterna. Iniesta missade ett gyllene läge i förlängningen, men turneringens bäste spelare vet att hantera sådana situationer.
Nu är Spanien ett steg ifrån att skapa historia. Ett steg ifrån att bli ett av de förnämsta landslagen genom tiderna. De kan säkert leva med att deras sätt att närma sig och praktisera spelet ifrågasätts.