Då och då ploppar det upp ett antal hemmasnickrade
psykologiska ”metoder” som lovar underverk för de som använder dem. Dessutom
har de ofta namn som leder en till tron på något närmast magiskt. Ett begrepp
som nu marknadsförs hårt är ”kommunikologi”.

Kommunikologi
är en term som myntades av de norska pedagogerna Truls Fleiner Jorunn
Sjøbakken och som definieras som:

-studiet
av struktur och dynamik i kommunikation och förändring när all upplevelse och
allt beteende är tydligt och klart definierat – beskrivet och förstått – som
kommunikation.

- ....betyder
kortfattat läran om det som är gemensamt.

Vad det egentligen är
verkar vara svårt att beskriva. Inte ens de som utbildat sig till
”kommunikologer” verkar kunna definiera det på något annat sätt på sina
respektive hemsidor än genom att kopiera texten från skaparnas hemsida.

När man tittar på inom vilket,
eller vilka, områden som utövarna hävdar att kommunikologin kan användas är det
slående att man har synnerligen höga tankar om sin metod, eller läran, som man väljer att kalla det. Så
här beskriver företaget Framtidens Team det på sin hemsida:

-”Kommunikologi
är en metadisciplin och ger en tvärgående metakompetens (filterkompetens) som
leder till att vi medvetet kan känna igen och beskriva vad framgångsrik
kommunikation består av (oavsett sammanhang) samt utvärdera och kvalitetssäkra
vår egen kommunikation. Materialet kan alltså använads som verktyg för att
utföra kvalitativt förändringsarbete, ett filter för att känna igen
"nycklar" till framgång och också förbättring, kvalitets-kriterier
för utvärdering och ett tvärvetenskapligt språk för beskrivning.”

Att kompetensen är tvärgående innebär att den är gemensam för alla områden och
sammanhang som till exempel ledarskap, samarbete, personlig utveckling,
förhandling, retorik, coaching, pedagogik, familjeliv, idrott,
organisationsutveckling, terapi mm. Kompetensen är också gemensam för alla
systemnivåer – individ, relation, grupp, organisation och samhälle.”

Det man säger är att
kommunikologin kan användas till allt i alla sammanhang. Vore det så att en
metod, eller lära, skulle vara så potent, borde det finnas stora mängder
forskning gjord som kan bevisa detta. Inte minst då man i sin marknadsföring
gör hänvisningar till forskning från 50-talet och 70-talets tankar kring Neurolingvistisk
programmering (NLP), en metod som för övrigt inte har något stöd i den
etablerade och seriösa forskarvärlden.

Döm därför om min
förvåning, då jag vid sökning i olika databaser, inte hittar en enda
vetenskaplig artikel publicerad kring kommunikologi. Metoden, eller läran är
inte definierad, utvärderad eller på andra sätt genomlyst som det anstår något
som påstås kunna bidra till stora förändringar i så många sammanhang.

Det går sålunda inte att
uttala sig om eventuella effekter, inom vilka områden kommunikologin eventuellt
kan användas, och inte heller vilka negativa effekter kommunikologin kan tänkas
ha.

Letar man vidare kan man
konstatera att de enda referenser man gör till forskning är att den bygger på:

Ӂrtionden av
jämförande studier av olika metoder, forskning, teorier, etc.

"En sammanfattning av
stora mängder fackkunskap"

"En storstädning”inom och mellan områden som pedagogik, coaching, vägledning, hälsa, terapi,
förhandling, samarbete, ledarskap, konfliktlösning, etc” (http://www.kommunikologiportalen.com/)

Så
länge man inte kan tillhandahålla tillräcklig information för sin metods/läras
uppbyggnad, vetenskapliga struktur och bevis för sin förträfflighet, måste
kommunikologi betraktas med stor skepsis.

Sedan
skall man alltid vara öppen för nya metoder och tankar, men någon gång måste
företrädarna visa upp bevis för sina tankar. Kommunikologin har enligt utsago
nu haft över 60 år på sig. Varför får vi inte se bevisen?

Avslutningsvis
kan jag inte låta bli att ironisera över det faktum att en god kommunikatör
torde kunna göra sig själv begriplig, och jag kan med ovanstående som bakgrund
konstatera att kommunikologi åtminstone inte tycks handla om hur man
kommunicerar på ett tydligt sätt.