För tre år sedan var livet ett enda stort mörker för Jessica, hon ville bara dö.

Det var natt, ljudet från bommarna som gick ner, det starka ljusskenet från tåget, alla tankarna. Och så det plötsliga uppvaknandet när hon insåg att det inte var så hon skulle dö, och inte då och inte där.

Hon tog ett steg åt sidan, satte sig ner bredvid spåret, men lite för nära, och då kom smällen.

Jessica överlevde, och när vi nu träffar henne är dottern Michaela, 20, med. Jessica ser stark ut när hon står i gräset framför de gula blommorna. Hon ler, känns trygg och lugn. Tiden har gjort sitt.

- Jag har två liv, ett före och ett efter, säger Jessica Rosin, 44. Och i mitt liv i dag är nästan allt bara bra. Tänk så det kan vända.

Det är 13 år sedan nu, som hon flyttade från Stockholm med sin familj, barnen Kim och Michaela och deras pappa.

- Då var det hemskt, säger Michaela. Jag var bara sex år men jag hade en kille, ja du vet, så där som det kan vara i den åldern, och tvingades flytta bort från honom. Inte kul.

Hon skrattar lite åt sig själv när hon berättar om det.

Familjen ville bort från storstan, ut på landet och de hamnade i Vittsjö, en gammal kurort i norra Skåne, ett par mil norr om Hässleholm. Där föddes Philip men efter ett par år, 2005, höll inte förhållandet längre, det blev skilsmässa.

- Det var väldigt jobbigt, säger Jessica. Jag flyttade till Hässleholm och barnen bodde hos oss varannan vecka.

Jessica hade träffat en ny man och det var svårt, närmast omöjligt, att acceptera för barnen och speciellt för Michaela.

- Vi kunde inte prata med varandra längre, säger både Jessica och Michaela. Det blev bara bråk.

Det gick så långt att Michaela bröt helt med sin mamma och bodde hos pappan. Samtidigt hamnade Jessica i en depression och det blev bara värre och värre.

Hon blev av med sitt jobb och försökte bara hålla huvudet ovanför vattenytan.

- Mina kompisar sa att jag skulle rycka upp mig, att jag skulle följa med ut och festa, ha lite kul, leva livet. Men jag ville inte leva livet, jag ville ingenting längre.

Under ett och ett halvt år träffades inte Jessica och hennes dotter. Det gjorde saken extra tung.

- Det var jag som bestämde mig för att avbryta kontakten med mamma, säger Michaela. Jag ville inte se henne.

För Jessica blev mörkret allt djupare. Småsaker, som att vädret var dåligt, kunde bli till en katastrof i hennes huvud. En kö i affären, någon i bilen framför, en person på tv, minsta lilla kunde få Jessica på fall.

- Jag gjorde några försök att slippa ifrån alltihop, säger hon. Tog sömntabletter, det var nog ett rop på hjälp.

Men så den där sommardagen 2011, då var det mer än så. Då räckte det inte längre med ett rop på hjälp.

Vi sitter i vardagsrummet i Jessicas lägenhet i Hässleholm. Hennes två hundar, dvärgpudeln Kajsa och storpudeln Bella, samt Michaelas siberian husky, Jax, har, efter att ha hälsat så där lite lagom intensivt, lagt sig på sina platser i köket.

Genom balkongdörren ser och hör vi regnet utanför.

- Min man jobbade den där natten, säger Jessica.

Jag ser hur Michaela kryper närmare sin mamma i soffan, för hon misstänker att det hon nu ska berätta är saker som hon aldrig tidigare berättat. Och precis så blir det.

- Det var en söndag kväll. Kvällen innan hade jag stoppat i mig 24 sömntabletter, men jag vaknade ändå nästa morgon. Men då hade jag bestämt mig, om inte tabletterna hjälpte fick det bli något annat.

På söndagskvällen skrev hon fem avskedsbrev. Ett till vart och ett av barnen, ett till sin dåvarande make och ett till sina föräldrar.

- Jag berättade hur mycket jag älskade dem, att de inte skulle vara ledsna för att jag var borta.

När Michaela hör det här kommer tårarna. Hon har aldrig tidigare hört talas om breven. Hon kramar sin mammas hand, hårt.

- Jag visste inte mamma, säger hon tyst. Jag såg aldrig något brev.

- Förklaringen, säger Jessica, är att min man tog hand om dem. Jag vet inte vart de tog vägen, men barnen skulle i alla fall inte få se dem.

Breven hade Jessica lagt på köksbordet. Sedan hade hon gått ut till parkeringsplatsen och satt sig i den lilla silverfärgade bilen.

- Sedan körde jag bara, jag visste inte vart jag skulle men det blev först mot Kristianstad men så insåg jag att där fanns väl ingen järnväg så jag tog av mot den lilla byn Attarp. På något sätt måste jag ha tänkt att där fanns en järnvägsövergång.

Hon körde över spåret och parkerade ett hundratal meter längre bort. Hon la nycklarna på sätet och såg till att bilen inte var låst. Så gick hon i väg.

- Jag hade tagit på mig ganska fina kläder, en färgglad klänning och en svart kofta.

Klockan var ett på natten och trots att det var mitt i sommaren var det mörkt. Hon började gå efter spåret och efter ett tag hörde hon klockorna som ringde när bommarna skulle fällas ner, och så långt borta: ljudet av tåget.

- Jag stannade upp och ställde mig mitt på spåret, ljudet blev högre och högre och så såg jag lampan, den där stora gula lampan längst fram på tåget.

Men då, just då, hände något.

- Plötsligt slog det mig att det inte var så här jag skulle dö, inte där och inte då. Sedan måste det ha gått fort. Jag vet inte vad det var.

Hon satte sig snabbt ner bredvid spåret och Pågatåget kom i över 100 kilometers fart. Jessica hade satt sig lite för nära och hon träffades och slungades i väg.

Ingen märkte något, tåget fortsatte och försvann. Det blev tyst, bara Jessicas rop på hjälp hördes. Men det var en bra bit till närmaste hus.

- Jag märkte direkt att jag tappat ena skon och jag blev så arg för det. Och så kom det ett tåg till som passerade.

Hon kunde inte röra ena armen, hon blödde kraftigt, men lyckades ta sig upp och gå tillbaka mot byn. Hon knackade på ett hus, men ingen hörde henne.

Jessica gick över vägen och där var nästa hus. Hon knackade med huvudet och dörren öppnades.

- Jag la mig bara ner på altanen, jag gav dem min mans telefonnummer och så tjatade jag visst om bilen och att nycklarna låg på sätet. Sedan försvann hon bort.

På eftermiddagen nästa dag fick Michaela och resten av familjen veta vad som hänt.

- Jag var hos pappa i Bjärnum när min mormor ringde och berättade, säger Michaela. Jag bara föll ihop rakt ner på golvet.

- Mormor var på väg ner från Stockholm och skulle hämta upp mig, vi skulle vidare till lasarettet där mamma låg. Jag tror inte jag riktigt förstod vad som hade hänt.

- Men jag kommer ihåg att jag fick väldigt dåligt samvete för det sista jag hade sagt till henne var att jag aldrig mer ville se henne.

- Jag kände att jag hade lämnat min mamma i sticket, jag tog på mig en stor skuld för det som hänt. Så när vi kom till lasarettet ville jag inte gå in till henne, och när jag ändå till slut gjorde det ville jag inte se henne i ögonen.

Jessica blev kvar på lasarettet i fem veckor. Hon fick gå igenom flera operationer och gjorde ytterligare många senare. Fyra revben var brutna, ena armen krossad, en lunga punkterad.

En månad efter att hon kommit hem åkte hon ut till den familj som öppnat dörren för henne den där natten.

- Jag ville tacka dem, jag ville visa att det hade gått ganska bra med mig, trots allt.

Nu har det gått drygt tre år och Jessica mår bra, hon ser trygg ut, lycklig. Hon har jobb på en förskola och trivs med livet.

Och Michaela säger att hon behöver sin mamma, som hon numera bor hos.

- Det är skönt att ha någon att prata tjejsaker med, det var inte så lätt med pappa och mina bröder.

När Söndag träffar Jessica bestämmer hon sig för att återigen besöka familjen som hjälpte henne den tragiska natten.

Jag och fotografen går undan när hon knackar på dörren. En kvinna öppnar och vi ser på håll hur de börjar skratta. De kramas och ropar på oss. När Jessica sträcker upp armen för att ge en kram syns hennes tatuering.

Det står "Änglar finns".

- Tänk, det kanske var de som dök upp den där natten, säger hon.