Jag är en sån där som är glad och pratar mycket när jag träffar folk. Dessutom kan jag ta plats i olika sammanhang, men det är helt klart så att jag behöver mycket ensam tid. Gärna helt ensam eller också ensam med en bok på en krog eller ett tåg. I dag är jag i mitten av 50-årsåldern och har lärt mig mina gränser för hur mycket folk och stimulans jag klarar av men när jag var yngre kunde jag bara somna på en fest eller i nåt sammanhang där det var många andra människor.
Jag fick hjälp att förstå mitt beteende av min bror som hade gjort ett personlighetstest på jobbet och i det hade ingått att bedöma om man hämtade kraft av att vara ensam eller hämtade kraft av att vara med människor. Jag är en sån som hämtar kraft i ensamhet.
Eftersom så mycket i dag är gruppinriktat så blir det som en sorts asocialitet. Det handlar ju inte alls om att inte tycka om att umgås med andra utan mer om att ha ett starkt behov av att avgränsa sig själv. Tror inte jag klarat den nutida skolan som mina barn varit utsatta för särskilt bra. Jag tycker mycket illa om grupparbeten och bikupor och allt vad det heter. Ska jag gå på stora evenemang behöver jag veta om det i god tid så att jag kan ladda och höja garden.
Jag lever med en man som hämtar kraft av att träffa andra. Vi har hittat en balans där han åker iväg och gör saker på egen hand och jag får mycket egen tid i ett tomt hus. Det är härligt!!
LOTTA LARSSON
Artiklarna är intressanta men det behövs mycket mer forskning inom området och att man enligt min uppfattning inte bör sätta ”etiketter” på människor. Vi föds med olika egenskaper som vi med åren blir mer medvetna om, det kan även relateras till hur vi samspelar med andra människor och vad det är som får oss att gå till handling – motivation.
Mycket handlar även om vilka människor vi arbetar med och umgås med, vad det är som förstärker vår personlighet. Olika livssituationer kan återspegla våra inre krafter/förmågor som utvecklats under åren. Att man gör reflektioner i livet när en förändring behövs är sunt, vi kan inte prestera och leverera hela tiden på samma nivå, utan emellanåt behöver vi misslyckas. Vi styrs av det undermedvetna och det medvetna som i sin tur gör att vi behöver bli mer insiktsfulla.
Att ha en social kompetens är en förmåga att kunna känna empati, att få en förståelse för andras sätt att vara. Sedan finns de som är mer sociala, alltså klarar att mingla runt, gå på middag och uppträda artigt. Det är skillnad på dessa begrepp, vilket givetvis är av värde att hålla isär i exempelvis en anställningsintervju. Människor utvecklas och stannar ibland upp för att tänka igenom sitt liv, vilket även kan tolkas som att man är i en ny fas i livet. Men visst, det är bra att få kännedom om sin personlighet och om andra sätt att vara för att vi bättre skall kunna samspela i olika situationer.
MARIANNE ELFVING
Beteendevetare
Nu har jag kunnat stryka några ”neuroser” och inser att det är normalt att hamna i köket på alla fester och smita hem så fort som möjligt.
Växte förstås upp med näsan i böcker 🙂 och idag behöver jag en helt tom lördag för att känna mig energisk igen på söndag, och sen fräts det snabbt iväg av en måndag i kontorslandskap.
Nu har jag fått inspiration att börja bejaka rätt saker och tacka nej till extroverta events med gott samvete.
CHRISTINA
Artiklarna om introverta i SvD har berört både familj, vänner och mig själv! Däremot är det tråkigt att än en gång läsa att lärarna brister - ”man får lära sig det i skolan”. Ja, visst, men när ska det lyftas från elevens stackars grodperspektiv till den vuxnes? Jag kämpade så länge i skolan mot diverse hopplösa läroplaner, för det är där de så kallade pedagogiska greppen yxas till. Det är naturligtvis bekvämare att följa gängse mönster och tala om ”skolan = lärarna” och låta politiker och skolverk smita undan.
Du kunde lagt in en parentes i alla fall.
Det blev faktiskt yrkesfel att ha katederundervisning och låta elever arbeta enskilt.
Själv introvert (högst olämplig för läraryrket ) försökte jag kringgå bestämmelserna, som för övrigt är rätt hopplösa - hur bedriva grupparbete inklämda i ett klassrum med 31 elever? Och så vidare.
Kan inte någon syna läroplanerna i sömmarna och fråga hur i h-e??!! Och fråga varför numera ALLA stackars elever ska plågas med matte på gymnasiet?
KRISTINA
Från 1995 och framåt har jag haft en tankemodell som stöd för att bevaka min personlighet och dess förändring/utveckling.
Tre skal utanför varandra omger mig och skyddar min själ.
Alla signaler utfrån måste passera dessa skal, några tränger ända in.
1. Informationsskalet, tar emot eller avvisar signalerna. De kan sedan överföras till
2. Förståelseskalet, om de blir accepterade där också.
Längst in kan signalerna bli till
3. Andlighet, det vill säga kan påverka och förändra din själ/personlighet.
Över denna modell styr då begreppet Integritet med järnhand samtidigt som begreppet vittrar lite med all påfrestning utifrån och under livets gång.
Självförtroende, självkänsla förbrukas och hinns ibland inte återskapas då yttre stöd eller ny energi ej tillförs med regelbundenhet.
Hur kommer då begreppet Introverthet in? Jo, en stark och filosofisk läggning är ju till sin natur introvert. Kanske har andra en annan syn, vad vet jag.
Tryggheten och energin kommer främst inifrån, främst av reflektion, värderingar etc.
Så tycker jag jag kan sammanfatta mina tankar i anslutning till artikelserien.
INGE KLEVMAR
Personligen är jag både och. Jag tycker om humor och att skratta, jag märker direkt när andra människor jag möter ibland dömer mig som ytlig bara för jag har lätt till skratt. (Då skulle alla komiker sakna djup?) Det går så bra att även bära på ett djup inom sig. Jag tycker också om att vara ensam, jag trivs i mitt eget sällskap. Att kunna skratta framför allt åt sig själv är så befriande. Roberto Assagiloi sa: ”Skrattet och glädjen är hälsans första ögonblick”. Det är vi väl många som kan hålla med om? Jag känner mig verkligen frisk som har detta behov av att skratta. Det har inte alltid varit så i mitt liv, men jag har lärt mig på resans gång, resultatet är att utan skrattet kan jag inte leva.
CHRISTINA
Det som är synd är att ni ofta behandlar en dimension i taget, till exempel introvert eller att man är högkänslig. Dessutom kan det leda till att många tänker att ”jag är inte så bra på att vara introvert”, det vill säga ”jag måste nog jobba på det”. Enligt parallellen är jag dålig på matte, så måste jag bli bättre på det, annars är det kört … Därför är det angeläget att flera förstår att när det gäller personligheten bör man tänka annorlunda. Det man har ett starkt behov av bör man tillgodose. Där har man sina drivkrafter, till exempel sådant ska man jobba med. Väljer man ett jobb som stämmer dåligt med ens personlighet, så kan man till och med bli psykosomatiskt sjuk och man blir sällan bra i jobbet. Blir man bra trots missanpassning, så blir priset högt …
Sedan är det en annan sak med ens starkaste drivkrafter. Det är dem man har lättast att överanvända. En noggrann personlighet kan till exempel gå till överdrift och bli omständlig. Därför har jag kommit fram till att det faktiskt kan vara en hjälp att – när man har en tydlig bild av sin personlighet – både inse sina styrkor och hur man kan överanvända sin styrka. Det senare kallar jag oket. Efter principen att en bra ”problembeskrivning” är halva lösningen. Det gäller att vara uppmärksam på sitt ok, så man noterar när det slår till och omgående aktivt kan motverka det.
ROLF KENMO