Max punktmarkerar MFF
Krönikör och reporter på sportredaktionen på Sydsvenskan. Såg min första MFF-match 1968 som tioåring, då laget på Malmö stadion besegrade AC Milan med 2-1 i Europacupen. Har sedan dess med relativt stor regelbundenhet följt Malmö FF. Rent yrkesmässigt har jag gjort det sedan 1978 då jag började på sportredaktionen. I bloggen hoppas jag kunna förmedla aktuella nyheter kring Malmö FF, och då inte bara A-laget, men också reflexioner hur laget och föreningen fungerar och mår ur ett kritiskt perspektiv.
Inte vet jag om det är falsk matematik, ska vi prata skolämnen så handlar det kanske mer om psykologi.
Men Åge Hareide – för en gångs skull med lite stressad blick och inte helt sorterade tankar – sa faktiskt att 2-3 var bättre än 0-0. Andemeningen kändes åtminstone som den var det.
Det kan möjligen diskuteras, eftersom båda resultaten kräver en 1-0-seger för Malmö FF hemma i returen.
Men jag förstår nog ändå vad han menar, jag förstår psykologin i hans resonemang.
Hans kollega Ronny Deila beskrev utan att säga det rent ut att det var förlorarna som satt i hans omklädningsrum, att den där sparken som förändrade allt, Jo Inge Bergets 2-3-mål som jag fortfarande inte sett eftersom jag skrev in spelarbetygen då, sänkt huvudena och stämningen totalt.
Det gjorde den på läktarna också kan jag säga. Det var bara en tapper tårtbit som jublade och sjöng och skanderade ”Vi vet, ni kan 1-0 till Malmö” och förresten så ska ni veta att trots att de hade typ 59 000 mot sig, så hördes de nästan matchen igenom precis som de lovat varandra att de skulle göra oavsett resultatet.
Med 0-0 hade nog även Malmös supportrar sett fram emot returen med viss ängslan.
Nu tror jag mer att det handlar om förväntan.
Efter den galna inledningen, all dramatik som matchen i sig själv innehöll sedan, och den osannolika avslutningen, så framträder ju också Celtics svagheter i regndiset på Celtic Park.
Bjässen van Dijk är en rese i försvaret, men kollektivt är Celtic inte osårbart bakåt. Och faktiskt – man måste ge Hareide rätt, han har ju så mycket mer kunskap och har studerat Celtic så mycket mer: hemmalaget såg faktiskt riktigt trött ut under avslutningskvarten, ja, kanske till viss del även tidigare.
Lite förvånande med tanke på att jag inte tycker att man kan säga att de är i början på säsongen – fyra ligamatcher och fem Europamatcher är avverkade.
Det blir förstås ingen lätt match på stadion, men det blir en annan match.
Med ett publiktryck som är tvärtom – och trots allt tätare.
Men framför allt blir Malmö FF ett annat och mer harmoniskt lag med Markus Rosenberg och Enock Kofi Adu tillbaka.
Med Rosenberg på planen i dag hade mycket sett annorlunda ut – Hareides innovation med Eikrem gick inte hem, även om han slog inlägget till 1-2, under första halvlek var det en plåga att se den sympatiske norrmannen flyta runt utan att få kontakt med vare sig någon lagdel eller bollen. Och fick han bollen gjorde han ängsligt av med den så fort som möjligt.
Erdal Rakip är bara 19 år och gör ett jäkla slitjobb, men på något sätt tycker jag inte det klickar riktigt mellan honom och Oscar Lewicki. Det gjorde inte det mot lilla Gefle i den halvlek de fick spela ihop heller. Rakip far runt lite okontrollerat, kanske övertänd och påverkad av trycket på arenan, vilket i sin tur gör att Lewicki blir avvaktande och tvekar i situationer där han annars sätter till. En pånyttfödd Enock Kofi Adu kan tillföra något helt annat.
Bristerna framstod denna dag i försvarsspelet än en gång. Anton Tinnerholm sov en gång och det var en gång för mycket, både Kari Arnason och Rasmus Bengtsson såg tröga ut och gjorde båda mesiga nickar bort från eget straffområde dessutom. Okej, Celtic anföll inte så mycket på slutet kanske, men det såg vassare ut när den kvickare och fysiskt starke Felipe Carvalho kom in och stöttade dem.
Inte tror jag på en fembackslinje från start i Malmö, men kommer det ett ledningsmål så vill jag nog se den tidigt i andra halvlek i alla fall.
Just här och nu när allt ska ösas ur från kvällens match är det samtidigt svårt att tänka framåt – ännu en galen spekulationsvecka och fotbollsyra väntar i Malmö. Det är osannolikt roligt att MFF ännu en gång är med och slåss ända in på mållinjen om en plats i Champions League. Det är faktiskt tredje gången på fem år.
***
Till sist. Betyg. Detta ständigt svåra ämne. Låt mig säga så här att de faktiskt inte alltid kan vara helt resultatbaserade när de de är individuella. Många tycker säkert att vi ligger lågt i vår sättning, men betänk då att det är hela matchens prestationer vi försöker bedöma. De förändras faktiskt inte i grunden av en lyckad spark från Jo Inge Berget i sista sekunden. Inte individernas betyg (mer än hans eget, en klar femma förstås), men däremot laget. Och kanske borde vi införa ett betyg på det också?