Först en förkylningsbomb - och sedan nästan en riktig nere på stan. Fast ingen av dem var farliga och medan jag återhämtar mig från den förra visade sig alltså den riktiga var en atrapp. Nästan som en teaterbomb har jag förstått, fast ännu bättre hade förstås varit en sådan där klassisk anarkistbomb. Ni vet, en sådan där rund, svart med en långsamt brinnande stubin.

Hur som helst var det imponerande att ser hur polisen arbetade. Jag råkade passera när de första poliserna kom körande, fort med blinkande blåljus och sirener. Men väl på plats uppträdde de lugnt. För att förhindra panik, antar jag.

Alla som läser min blogg vet vad jag tycker om stadens väggupp och jag antar att ni tycker jag är långsökt som tar chansen att klaga än en gång. Men faktiskt tycker jag man ska tänka efter före, den här gången. Jag tänker på planerna på nya, automatiska falluckor som öppnar sig om bilarna kör för fort. Kanten som då bildas smäller hårt mot däcken. Inte så dumt tänkt - om det inte vore för polisbilar, kanske brandbilar och framför allt ambulanser.

Så snälla Mattias Stenberg och ni andra, tänk er för så jag inte behöver skriva vad var det jag sa, i en framtida blogg.