”Jag gillar ju inte ens snö”, säger Mårten Sandén som har skrivit årets adventsbok i 24 delar, ”Skorstensjul”. Varje dag i december fram till julafton publiceras ett kapitel som ljudbok på DN.se.

Författaren Mårten Sandén drömmer inte nödvändigtvis om en vit jul.

– Mest för att det är besvärligt, och i Skåne ses det mer som en olycka, berättar den tidigare Lundabon, sedan fyra år tillbaka i Stockholm på heltid.

Åren i Skåne har färgat Mårten Sandéns jular gråa snarare än vita.

– Tio grader plus och dimma, det är också julstämning, deklarerar han tidigt när vi möts i Norstedtshuset på Riddarholmen med en storslagen utsikt över ett höstgrått Stockholm.

I boken ”Skorstensjul” har författaren dock gjort avkall på sin snöfobi. Stockholms takåsar, som utgör skådeplatsen för handlingen, är inbäddade i ett solitt snötäcke.

– Snö måste nästan bara vara med i en bra julberättelse. Och stämningen. Jag ville att det skulle vara en varm och trygg stämning, även om det blir spännande ibland, säger Mårten Sandén.

Hur landade handlingen på taket?

– Jag var väldigt förtjust i att klättra på tak själv när jag var liten. Jag har nog alltid drömt om att få leva på taken, säger Mårten Sandén som också har med en välbekant stuga från Astrid Lindgrens bokvärld i sin julsaga.

– Jag är inte så förtjust i karaktären som bor där, likt de flesta nog inte är, men hans hus skulle jag hemskt gärna vilja ha.

I ”Skorstensjul” får vi följa barnhemsbarnen Stella, Mago och Issa som ankommer till Stockholms centralstation en sen decembernatt i bokens första kapitel. De är både rädda och förväntansfulla på samma gång; på rymmen från barnhemmet och på jakt efter Magos pappa som lovat att ta dem till sitt hem i Afrika. Berättelsen tar snabbt en ny vändning när de på Centralstationen möter skorstensbarnet Lille Haj. Hon har ett helt annat uppdrag för trion: att hjälpa den hemlösa tiggaren Niklasson att minnas vem han egentligen är.

– Idén med Niklasson hade jag väldigt tidigt. När jag skriver en bok måste jag försöka gå in i en situation och föreställa mig hur man skulle reagera om det verkligen hade hänt. Sen är Niklassons situation ganska speciell, en person som inte minns sitt förflutna. Då tror jag man förmodligen skulle bli hjälplös, vilket bereder scenen för barnen som kan komma in och göra sin insats, säger Mårten Sandén.

Läser du mycket barn- och ungdomslitteratur själv?

– Absolut, jag läser mycket annat också men jag har alltid tyckt om litteratur som är lite som sagor. Även de vuxenförfattare jag tycker bäst om är inte så hårt realistiska. Den psykologiska dimensionen är viktig för mig. Jag är mer intresserad av vad som händer inuti människor än vad de gör. Mer psykologi än action. Alltid.

Samma motiv banade väg för Mårten Sandén när han bestämde sig för att sätta sig i skolbänken, trots att han egentligen aldrig velat ha ett ”karriärjobb”. Innan han började skriva böcker, arbetade han som låtskrivare.

– Jag har nog alltid vetat att jag velat uttrycka mig. Men när jag fick barn första gången så tänkte jag att jag skulle ha ett jobb ändå, så jag utbildade mig till psykolog.

Lund, staden där han bodde och studerade, var freudianskt orienterad. Den grenen inom psykologin har många gemensamma beröringspunkter med sagan enligt Mårten Sandén.

– Det handlar om gestaltning av inre och yttre skeenden nästan i sagotermer. Drömtydning, till exempel, är väldigt likt sagor. Så för mig har det alltid kommit väldigt naturligt. Jag har svårt att vara helt realistisk, men man är ju så illa tvungen ibland.

För den uppmärksamme läsaren (eller lyssnaren) av ”Skorstensjul” gömmer sig fler parallella historier där under. Bara namnen Mago, Stella och Issa bär på en djupare och julig innebörd för de språkkunniga.

– Jag bygger i lager, förklarar Mårten Sandén.

– Till exempel finns julevangeliet med oerhört långt ner i berättelsen, men missar man det så ska det inte spela någon roll. För de riktigt små barnen ska det vara en väldigt enkel tråd att följa medan för de äldre kan historien fördjupas. Jag gick en balansgång mellan att berätta så att de yngsta förstod men inte berätta så att det blev platt. Det är som slöjd, man hyvlar tills alla hörn blir jämna.