De
flesta är överens om att samhället blir tuffare och tuffare. Oavsett politisk
färg kan man konstatera att förändringar i välfärdssystem, ökat tempo i
arbetslivet osäkerhet i privat- och samhällsekonomi och ökade individuella krav
på att leva ett lyckat liv, skapar en ökad belastning på oss människor.
Människor, men även organisationer, mår sämre och söker stöd i olika former.
Behovet av hjälp är stort, alltifrån enklare rådgivning kring sin privatekonomi
och funderingar över sin relation med maken, till behandling för depression och
annan psykiatrisk problematik.
Hittills
har kraven ställts på att vi måste tillhandahålla hjälpen och se till att
människor får sitt hjälpbehov tillgodosett, oavsett vad saken gäller. Det
reaktiva synsättet fungerar inte. Det släcker bränder i bästa fall, men förmår
inte att möta de ökande kraven på människor, och de behov människan har. Vi har
psykiatrin, som idag nästan uteslutande släcker bränder och dessutom rycker man
bara ut då det nästan är övertänt. Inte heller utanför vården fungerar
samhällsfunktionerna annat än reaktivt. Inom skolan fokuserar man på det som
inte fungerar, problembarn och mobbingincidenter som redan sker. På
vårdcentraler bemöts patienter med psykiska problem ofta med en axelryckning. Samtidigt
höjs hela tiden röster om att vårt samhälle måste anpassas efter människan och
inte tvärtom, men det stannar oftast vid det.
Är
det inte dags att byta strategi? Borde vi inte kunna finna andra vägar att se
till att människor mår bättre, utan att behöva ge den reaktiva hjälp det
innebär att bota en uppkommen depression och försöka reparera ett gnisslande
äktenskap?
Möjligheten
finns faktiskt att använda det vi ofta refererar till som ”mjuka värden” som
hårdvaran i svenskt samhällsbyggande. Att vara mentalt förberedd med väl
utvecklade psykologiska resurser kan vara det som skiljer ett väl fungerande
samhälle från ett i stagnation, när utvecklingen går fortare och fortare.
Samhällets
olika delar måste samspela på ett bättre sätt för att förebygga mänsklig
sårbarhet. Stat, kommun och landsting har idag en tendens att bolla människors
problem och svårigheter mellan sig. Ingen tar ansvar för helheten utan alla är
glada att på kort sikt slippa bokföra en utgift för en förebyggande psykologisk
insats. I längden är detta synsätt förödande. Företag, fackföreningar och
ideella organisationer måste göras aktiva och vara en del av lösningen, inte
snävt behandlas som särintressen och instanser att bolla över kostnader och
problem på när det allmänna systemet inte räcker till.
I
fler och fler sammanhang i samhället ses sambandet mellan människans
psykologiska resurser och reaktioner, och övriga livsomständigheter. I april i
år kom en vetenskaplig studie över sambandet med att hantera stress och förkylningar.
Nobelpriset i ekonomi år 2002 till Kahneman handlade om sambandet mellan
psykologi och ekonomi och häromåret fick Oestrom samma pris för sitt arbete om
hur vi hanterar gemensamma kollektiva resurser. Listan kan göras lång. Att den
största andelen sjukskrivningar är kopplat till psykiskt mående och där igenom
psykologiska förklaringar behöver inte ens nämnas. Inte heller att 30-40 % av
de dagliga besöken på landets vårdcentraler handlar om psykiska besvär.
Om
vi genom att stärka människors psykologiska fungerande, som en promotiv och
preventiv åtgärd kan mycket mänskligt lidande undvikas. Barn slipper se sina
föräldrar bråka om man i stället kan hantera konflikter på ett bättre sätt och
i ett tidigare skede. De anställda som genom att chefen är trygg i sitt
ledarskap, mår bättre på arbetet, och svenskar i allmänhet som inte får panik
över den ekonomiska situationen eftersom beslutsfattare i politik och
näringsliv har lärt sig att sitta lugna i båten.
Bortsett
från de mänskliga vinsterna finns det sannolikt miljarder att tjäna på att
främja människors psykologiska kompetens. Om vi kan undvika att en människa
faller in i en depression, att en människa kan hantera den stressade
arbetssituationen och kan vi rädda ett förhållande från en uppslitande skilsmässa
kan samhällsekonomin tjäna på det. Kan vi dessutom förbereda människor att
hantera oro på ett adekvat sätt och tidigt förbereda människor på livets alla
mindre och större kriser, torde även det ha stora effekter på samhällsekonomin.
Med
det inte sagt att bara skall ägna oss åt att anpassa individen till samhället.
Även fortsättningsvis måste ambitionen vara att samhället måste anpassas efter
människan så att människor har möjlighet att forma sitt liv själv.
Det
är dock dags att skapa en nationell strategi för hur vi människor skall
förberedas på ett liv av kärlek och arbete. Vi bör utnyttja den psykologiska
kunskap och erfarenhet som finns och bidra till att bygga upp starka resurser
att vi på ett bättre sätt klarar av att hantera de belastningar vi utsätt för.
Vi pratar inte då om 1960-70-talets ”hitta dig själv”-flum och inte heller
samtidens trender med livscoacher och annat ovetenskapligt. Nej, vi menar den
moderna och evidensbaserade psykologin. Den moderna psykologiska vetenskapen
kan idag förklara och förutsäga hur människor beter sig i mycket större grad än
tidigare. Låt oss ta tillvara och integrera psykologin i det moderna
samhällsbygget. Vi som är företrädare för den psykologiska vetenskapen vill med
glädje ta oss an de utmaningar som ett förändrat paradigmskifte skulle medföra.
Vi tror att alla ska med, men vi tror att det krävs ett förändrats synsätt från
beslutsfattare.
Det
måste också till en fortsatt utveckling av den psykologiska vetenskapen, för
att förfina och hitta nya metoder och att använda befintliga bra metoder i nya
sammanhang. Det är därför av vikt att samhället gör tillräckligt stora
ekonomiska satsningar på psykologin. Kanske är det till och med så att vi bör
investera i ett ”Psychology for Life” på liknande sätt som det investeras i den
medicinska forskningen. Genom att skapa ett samordnat kunskapscentrum kan vi
ligga i framkant och utveckla psykologins användbarhet i det svenska och
internationella samhället.
Det
är dags för ett paradigmskifte, där psykologin får en mer framträdande roll och
där samhället inser vikten av goda psykologiska resurser, hos individen, hos
organisationen och hos samhället i stort.
Detta paradigmskifte kräver inte bara en riktad ekonomisk satsning och en vilja av att att förändra. Det kräver också en god portion mod hos politiker som måste våga trotsa gamla strukturer och tänka nytt. Vilka partier vågar anta denna utmaning?
___________________________________________________
Ovanstående text är införd i Tiden Magasin 19 december 2012 och är skriven tillsammans med Psykolog Jonas Mosskin