Psykologisk arkitektur. Ett luddigt begrepp kan tyckas. Men det är vad Jonas Dahlberg har ägnat sig åt de senaste tolv åren. Efter två år på Arkitektskolan i Lund hoppade han av eftersom ”samtalen slutade där han ville börja dem”. Han sökte in på Konsthögskolan i Malmö - och antogs.

- Arkitektur behandlar nästan alltid enbart skönhet och funktion. Det är märkligt nog få som jobbar med något annat. Jag behövde ett sammanhang så jag tog ett sabbatsår, och det har jag väl fortfarande antar jag, säger Jonas Dahlberg.

Hans verk är ofta videoinstallationer utan ljud. Långsamma panoreringar genom mer eller mindre tomma rum ger betraktaren en möjlighet att projicera sina egna minnen och drömmar.

- Jag ser dem inte som filmer utan som arkitektur. Betraktaren rör sig i och mellan mina filmer på samma sätt som den rör sig i arkitektur, och fyller rummet med sin egen inre värld.

Dahlberg skapar inte bara egna filmer utan vänder sig ofta även till spelfilmen. De två verk han nu är aktuell med; ”An imagined city” för MAP (Mobile Art Production) i Stockholm och ”Hall of mirrors” på Göteborgs konsthall, bygger delvis på ett arkiv med 400 filmminnen som han samlat in från människor över hela världen. Han bad vänner, bekanta och andra kontakter att beskriva ett rum eller en plats ur en film utan att se om den och utan att inkludera karaktärerna eller handlingen. I stället skulle de fokusera på stämningar, arkitektur, möbler, ljud och ljus. Arkivet planerar han att använda till flera verk.

- Det som intresserar mig med filmminnen är att vi delar dem. När du hör en berättelse kommer du också känna igen rummet i vissa fall, som om det är ditt eget minne som beskrivs.

När Dahlberg fick erbjudandet av MAP att göra ett konstverk i samband med renoveringen av ett gammal posthus i Stockholm bestämde han sig för att få huset att ”försvinna”. Den svartklädda byggnaden är på dagarna en blinkning till samtidsarkitekturen och i kvällsmörkret ett tomrum. Från två fönster projiceras strålkastarljus med riktat ljud. I ljuset hör förbipasserande filmminnena läsas upp.

- Det är svårt att göra annorlunda eller mer konceptuell arkitektur i Sverige i dag. Jag vill få betraktaren att tänka, att ställa sig frågan ”vad kan en stad vara?”. Det är i slutändan invånarna som bestämmer.

Marknaden för arkitekturrelaterad konst är begränsad och att vara verksam utomlands har varit en förutsättning. Trots att Dahlberg med framgång har gjort sig ett namn på den internationella konstscenen är det betydligt färre svenskar som känner till honom än konstnärer som Ernst Billgren och Linn Fernström.

- Jag vill kommunicera mina idéer genom min konst i den kontext jag befinner mig med i verket. Denna gång på en gata i Stockholm, nästa gång på ett museum eller galleri. Men jag är fullständigt ointresserad av om folk känner till mitt namn eller inte. Däremot vill jag att de ska se vad jag gör.