Spoilervarning! Disneys dundersuccé ”Frost” har fått en hel värld att börja analysera de animerade figurerna. Vilken sorts störning är det som plågar systrarna? Och vad har snögubben Olof för problem?

Spoilervarning! Disneys dundersuccé ”Frost” har fått en hel värld att börja analysera de animerade figurerna. Vilken sorts störning är det som plågar systrarna? Och vad har snögubben Olof för problem?

Lette göu, lette göu…” så lyder hymnen som just nu ljuder på förskolor riket runt. ”Lette göu” är femåringska för ”Let it go” och ledmotivet till världens mest framgångsrika animerade Disneyfilm – ”Frost”.

Exakt hur stor filmen är förstår jag när min fyraåring plötsligt slutar att nynna på ”Lette göu” och säger lätt hotfullt:

”Du ska köpa den klänningen.” Hon pekar på den isblåglittriga prinsessdröm som bärs av drottning Elsa i ”Frost”. Den som inför julen 2014 massproduceras och säljs av leksakskedjor världen över. Vad är egentligen hemligheten bakom filmens enorma dragningskraft? Förutom den coola kläd­stilen är fyraåringen förstås imponerad av Elsas superkraft: förmågan att skapa fantastiska isföremål.

Men det finns annat under den snökristallglittrande ytan. För man behöver knappast vara barn för att uppskatta denna H C Andersen-­inspirerade sagoberättelse. Alla som har det minsta intresse av psykologi finner en veritabel guldgruva i ”Frost”.

De gäller naturligtvis främst de två systrarna Elsa och Anna, prinsessor i kungariket Arendal. Efter ett barndomstrauma – Elsa skadar Anna med sin iskraft under en lek – skils de åt av föräldrarna. Elsa lär sig att ”gömma och glömma” sin magiska förmåga och att dra sig undan andra människor. Murarna till kungariket sluts. Anna lämnas i ovisshet och förstår inte varför Elsa stänger henne ute. Systrarna utvecklas till varand­ras motsatser. Elsa blir inbunden och lär sig kontrollera sina känslor. Den som närmar sig får bokstavligen kalla handen. Anna är utåtriktad, gränslös och skyddslös. Hon blir kär i första bästa; som den tvålfagre prins Hans, som hon vill gifta sig med direkt.

De båda systrarna verkar normala, men under fasaden lurar ett tillstånd som riskerar att förgöra dem. Allt ställs på sin spets när Elsas superkrafter avslöjas och hon flyr till sitt isolerade istorn.

Vilken sorts störning är det då som plågar systrarna? Ja, om detta tvistar de lärde. I USA har det hållits hela psykologiska seminarier tillägnade filmen. Man kan se systrarna som reaktioner på posttraumatisk stress, som exempel på anknytningsproblematik eller Elsa som bipolär och Anna som en medberoende. Den tvålfagre prins Hans visar sig också vara annat än traditionellt pojkvänsmaterial. Det går utmärkt att applicera kriterierna för en narcissist på honom.

Till och med den totalt förnekande snögubben Olof får i filmen illustrera ett psykologiskt problem (han drömmer om ”sommar och varma kramar”). De enda som framstår som balanserade är ett gäng troll som regelmässigt konsulteras vid kristillstånd (”Frosts” svar på psykologer?).

Det är som sagt inte bara jag som läst in en massa i ”Frost”. Den amerikanska radioprataren Kevin Swanson föreslår att det är djävulen själv som ligger bakom sedan han sett en gayfamilj flimra förbi i en sekvens. Men ju fler gånger jag ser ”Frost”, desto mer övertygad blir jag om att det är filmens slitstarka humanism som ligger bakom framgångarna. En människokärlek som rymmer också de annorlunda och utstötta. Mot slutet av filmen öppnar Arendal åter portarna mot omvärlden. Bakom frosten döljer sig ett stort, bultande hjärta.