Björn Gunnarsson om "Jag ringer mina bröder" på Malmö Stadsteater av Jonas Hassen Khemiri.
Bildmaterial
Gloria Tapia, Kardo Razzazi, Pablo Leiva Wenger, Angelica Radvolt
Pablo Leiva Wenger, KardoRazzazi, Angelica Radvolt.
Angelica Radvolt och Kardo Razzazi i "Jag ringer mina bröder".
Jag ringer mina bröder
Av Jonas Hassen Khemiri
Regi Farnaz Arbabi
Medverkande: Angelica Radvolt, Kardo Razzazi, Gloria Tapia, Pablo Leiva Wenger.
Malmö Stadsteater, Intiman
Spelas till 16 februari
teater.
Som dramatiker är Jonas Hassen Khemiri ovanligt litterär. Det vill säga språket är ett dramatiskt element i sig; minst lika viktigt som konflikter, betydligt viktigare än karaktärskomplikationer och psykologi. Den unikt energirika språkliga virtuositet som är Khemiris kännemärke skapar rörelse och kontrapunkter minst lika mycket som handlingar och känslospel.
I dramatiseringen av Gellert Tamas bok om apatiska flyktingbarn, "Apatiska för nybörjare" på Folkteatern i Göteborg häromåret, ledde ordlekarna ibland till överdrifter, i alla fall i händerna på en regissör som kanske inte alltid hade jämnviktsläget rätt inställt. I succépjäsen "Invasion!", regisserad av Farnaz Arbabi, fanns fortfarande den sociolekt, Khemiris egen version av förortssvenska, som präglade debutboken och sedermera pjäsen och filmen "Ett öga rött".
När Malmö Stadsteater i samarbete med Riksteatern nu sätter upp Jag ringer mina bröder, återigen i regi av Farnaz Arbabi, är förortslingot och brytningen nedtonat. Etniska markörer är ändå pjäsens huvudtema, utan att de behöver förstärkning. Texten bygger på en artikel i Dagens Nyheter dagarna efter Taimour Abdulwahabs självmordsdåd i Stockholm 11 december 2010.
Artikeln har byggts ut till både roman och teaterpjäs helt enligt Khemiris koncept att genrer går in i varandra. Ändå känns pjäsen som om dramatikern haft olika alternativ att välja mellan, och inte riktigt valt något av dem. Huvudpersonen, kallad Amor, drabbas av paranoja efter dådet eftersom han med sitt mellanösternutseende kan förmodas tillhöra skaran av vanliga misstänkta. Rädslan kommer till uttryck i blixtsnabba inskjutna situationer, där författaren med överdriftens hjälp vill visa hur ömsesidig misstänksamhet, fördomar och segregering kan skapa en terrorist enbart genom projektioner.
Huvuddelen av texten består av en minibiografi över Amor, framför allt hans förhållande till en nära vän som han svikit, en kusin som återvänt till hemlandet, en frånvarande far, en olycklig kärlek och en avliden men betydelsefull mormor.
Han upplever sig vara den som alltid ska fixa allt åt alla sina närmaste. Men någon vidare fördjupning av Amors psykologi och biografi sker inte. Det stannar vid fragment, och valet mellan att skildra etnifieringen av politiskt våld och Amors personpsykologi lämnar ett tomrum. Visserligen är scenväxlingarna, Carina Perssons ljusdesign och skådespelarnas röster och rörelser som en intensiv koreografi runt detta mörker, detta identitetens tomrum.
Men ibland märker man ändå att texten liksom står stilla och söker sitt ämne, trots intensiteten och tempot i iscensättningen. Farnaz Arbabi håller skådespelarna på alerten, med snabba posititionsbyten i en scenografi som definieras av en bur av spotlightstrålar. Skådespelarinsatserna är överlag briljanta, trots att iscensättningen ibland är mera som dialogbaserad stå upp-komik än dramatiskt replikburet berättande.
Ändå är repliköverlämnandet utsökt rytmiserat. Farnaz Arbabi låter på ett suveränt sätt textens egen rytm styra föreställningens skiftningar.
Open all references in tabs: [1 - 3]