Det är brist på insikt som är huvudproblemet, inte att idrottsföräldrarna försöker förverkliga sig själva som de idrottsmän de aldrig blev, menar Mattias Lundberg, psykolog och lektor i psykologi på Umeå universitet.
Vad är deras problem?
– Ja, det kan man verkligen fråga sig. Man ska tänka på att allt det här bygger på ett stort engagemang i barnen, så man ska inte helt förkasta de här föräldrarna. Man är engagerad, man vill att det ska gå bra för sina barn, och man vill att barnen ska trivas.
– Det i sin tur bygger ofta på att idrottsföräldrar ofta är gamla idrottare själva. Man har under sina ungdomsår fått ut mycket av idrotten. Man har trivts, man har fått kompisar - och som vanligt kommer man oftast ihåg de positiva delarna. Och dem vill man gärna att ens egna barn också ska ha. Därav kommer engagemanget, säger Mattias Lundberg.
När är det dags för en aggressiv idrottsförälder att söka hjälp?
– För en del av dem som har kommit på att "men herregud, hur jag har betett mig!" har vändpunkten, aha-upplevelsen, faktiskt varit när barnet självt säger åt dem att: "pappa, nu får du ge dig, du skämmer ut dig. Du beter dig fruktansvärt." Då blir det till ett uppvaknande.
Det ligger ett stort, delat ansvar på idrottsklubbar och andra föräldrar att markera att beteendet inte är okej, säger Mattias Lundberg. Men det är inte alltid en tillsägelse hjälper. Tvärtom.
I ett exempel som tränaren Jimmie Larsson berättade om i går tog föräldrarna sina barn ur klubben när han satte ner foten.
– De som ligger längst ute på kanterna, de kommer aldrig kunna se sitt ansvar eller sin egen roll, kommenterar Mattias Lundberg.
– För att du ska få till en beteendeförändring hos människor så måste det till ett incitament, och för att kunna se det incitamentet måste du ha en viss mognad, en insikt i vad du faktiskt gör. Det finns faktiskt de - väldigt få förvisso - som aldrig kommer kunna ha den insikten.