På tåget. Du vaknar med ett ryck och inser att du har sovit med huvudet
vilande mot personen intill som du inte ens har hälsat på. En dregelpöl syns
på grannens axel.
IC: Då gäller det att den andre också sover!
PJ: Det är bara att bita huvudet av skammen som man säger. Be om ursäkt, säga
att du somnat och nu ser att den andre har fått en fläck på axeln och
erbjuda dig att försöka få bort den.
IC: Men bara det att någon tillåtit dig att sova mot axeln säger något om
denne som person. Det signalerar att vi är av samma sort, jag som somnar mot
dig och du som låter det ske. Det kan göra det hela lättare.
PJ: Om den andre inte tycker att det är ett problem är det ju heller inte det.
Men själv hade jag aldrig låtit någon sova mot min axel från första början.
Till stor del handlar allt sådant här om regler för hur man beter sig. Om
två personer har samma behöver de heller aldrig skämmas inför varandra.
IC: Pinsamhet är något man använder för att sätta gränser gentemot andra. Det
handlar om identitet och tillhörighet. Och avståndstagande.
PJ: Att kalla något pinsamt är också ett effektivt sätt att gömma sig. ”Jag
vill inte gå på den där festen, det blir så pinsamt när de dansar och är
fulla.” Egentligen hade man kanske tyckt att det var roligt men är rädd för
dansen eller vill avstå för att man ser ner på dem som har bjudit. Genom att
sätta etiketten pinsam legitimerar man sitt avståndstagande, och kommer
dessutom undan utan att förklara sig.
Under den lugna promenaden på stan snubblar du plötsligt på trottoarkanten
och faller. Det värker i knäet, men du biter ihop och kommer på fötter fort
som ögat och försöker låtsas som om inget hänt.
PJ: Jag skulle aldrig spela Allan i det läget. Det handlar om vilken
självkänsla man har. Är den hygglig får det göra ont om det gör ont. Jag
menar, alla halkar.
IC: Självkänslan är central. Men också hur man uppfostrats och hur föräldrarna
reagerat när något pinsamt hänt. Jag inbillar mig att barn i dag inte
fostras med lika många tabun och skamkänslor som förr. Å andra sidan har vi
medier av olika slag som talar om hur vi ska vara.
PJ: Vad vi tycker är pinsamt är också kulturellt och skiljer sig från land
till land, Haparanda och Skåne, stad och landsbygd. Även klass spelar roll.
Men jag tror inte att det finns mer pinsamheter i vissa klasser, däremot
att det som betraktas som pinsamt är olika.
Lunchrast på nya arbetsplatsen. Febrilt letar du efter något att säga och
berättar om huset du såg på väg till jobbet som just målats om, i skrikigt
rosa. Förfärligt vilken smak folk kan ha, babblar du på och märker inte att
alla vid bordet tystnat. Senare inser du att det är en av dina kollegers hus.
IC: Det är inget man kan sopa under mattan eller krångla sig ur. Jag hade
försökt be om ursäkt direkt. Som ny på arbetsplatsen är det viktigt att
relationerna får en bra start.
PJ: I bästa fall hade någon förklarat hur det låg till direkt. Om inte hade
jag sökt upp personen så snart jag förstått hur det låg till och ursäktat
mig utan bortförklaringar.
Gång på gång har du skällt på din sex- och nioåring för att du hört dem
skrika bög. Förklarat varför de aldrig får använda ordet som ett nedlåtande
skällsord. Men under en fest med familjens vänner, flera av dem dessutom
homosexuella, hör du dem vråla jävla bög till varandra rakt ut i rummet.
PJ: Då tycker jag att man ska resa sig upp och prata med sina barn, där,
direkt i rummet. Inte vänta till efter festen och absolut inte låtsas som
ingenting.
IC: Jag tänker att det här är något som väcker flera olika känslor. Man skäms,
blir arg och kan leva sig in, allt på en gång. Det skulle kanske till och
med kunna handla om ett sätt för barnen att ge igen på en.
PJ: Sammanhanget spelar stor roll. Hur reagerar de homosexuella? Känner de
barnen blir det inte lika pinsamt. Då kanske de själva vänder sig direkt
till dem och säger till. Det beror också på hur viktigt det är att barnen
beter sig. Är det hemma hos chefen veckan innan löneförhandlingen är det ju
inte så roligt.
Kidnappad dagarna innan ditt bröllop ställs du inför faktum: du ska upp på
en scen och läsa högt ur din tonårsdagbok som din bror fått tag i.
IC: Jag hade censurerat, bläddrat och valt ut delar som jag kunde bjuda på.
PJ: Känner du att du kan stå för det du har skrivit kan du läsa. Är det det
värsta du kan tänka dig är det självkänslan som avgör hur du gör. Är den
bra nog tycker jag att du ska ta boken, gå ner från scenen och säga att det
här, det gör jag inte.
Äntligen har du fångat snyggingen du drömt om så länge. Det är hett,
kläderna slits av, men just som du kastar dig baklänges på sängen kommer
den: en brakfis. Som luktar.
PJ: Det är bara ”I’m sorry”. Eller på tyska, franska eller svenska för den
delen. Varför svarade jag på engelska från början?
IC: Ju mer du vecklar in dig och visar att du skäms desto mindre attraktiv
blir du, tänker jag. Sedan gäller det ju alltid att få andra att skratta med
och inte åt.
PJ: Förr var det säkert värre för kvinnor, men i dag tror jag inte att
skillnaden är så stor. Det här med intimitet och pruttar, vad som är okej
och inte, handlar om vad vi fått lära oss, om vår socialisering.
IC: Från början var det en viktig hygienfråga. Men ibland kanske det nästan
har resulterat i en översocialisering. Blivit till något skamfyllt och
tabubelagt.
Professor och lektor i psykologi, vad är det pinsammaste som kan hända
er?
IC: Något som visade att man inte var så fördomsfri som man vill och ska vara.
PJ: Som chef på institutionen måste man alltid sköta sig.
Om inte?
PJ: Man får bara inte vara pinsam.
IC – Ingegerd Carlsson, professor i psykologi vid Lunds universitet.
PJ – Per Johnsson, lektor och prefekt i psykologi vid Lunds universitet.