Artisten och låtskrivaren Karl Martindahl beskriver sig själv som en konstnärssjäl. Han visste tidigt att det var musik han ville ägna sig åt, och vi har sett honom i såväl programmet "Fame factory" som i "Melodifestivalen". Ända sedan han var liten har han använt skapandet som terapi i mörka stunder.

 

LÄS OCKSÅ: Panikångest och depression - 12 saker du bör veta

 

- Jag är en riktig känslomänniska, när jag är glad är jag jätteglad och när jag är ledsen kan det vara jättemörkt. Jag har senare förstått att jag har haft panikångest sedan tonåren och lärt mig att leva med det. Till slut förstår du att det bara är en känsla att härda ut, du ska liksom inte dö, säger Karl.

 

För fyra och ett halvt år sedan blev Karl och hans fästmö Anna föräldrar till sitt första barn. Att bli pappa var någonting han hade längtat efter och lilla Stella förde en oerhörd glädje in i livet.

Några år senare blev Anna gravid på nytt, men den här gången gick det inte som de hade tänkt sig. I vecka tio upptäcktes att detta inte var någon vanlig graviditet.

- På ultraljudet fick vi ett besked av en läkare som uttryckte sig väldigt klumpigt. Han sa "Jag ser inget foster i denna gravidmage, det är tumörbildningar". På läkarspråk kan tumör betyda många olika saker men i mina öron lät det som "Anna har cancer och ska dö". Mina tankar började spinna vidare och jag såg framför mig hur mitt livs kärlek togs ifrån mig och jag blev ensam kvar med Stella.

 

WEBBTEST: Är du i riskzonen för depression?

Många behandlingar senare och efter en lång period av ovisshet blev Anna helt friskförklarad och strax efteråt blev hon gravid igen. I april i fjol föddes lillebror Lennon.

Trots lyckan över sina barn och att Anna var frisk började Karl känna sig allt mer utmattad. Ljuset och livsglädjen fanns inte där.

- Under hela perioden då vi inte visste någonting om Annas tillstånd höll jag uppe en stark fasad. Jag ville verkligen ha ett barn till, men jag hade kämpat så länge och tryckt undan den fruktansvärda ångesten jag bar på. Jag hade använt alla mina energireserver.

 

Karl utvecklade bacill- och torgskräck. Han blev extremt överbeskyddande mot sina barn.

- Jag kunde inte åka och handla eftersom jag inte kunde vara bland folk. Jag stod till exempel inte ut med att ta i frukt som jag visste att någon annan hade tagit i. Till slut kunde jag inte köra bil eftersom jag inte ville ha ansvaret gentemot mig själv och andra. Det kändes som om allt ansvar i hela världen låg på mina axlar. Här någonstans blev det också tydligt för min familj och mina vänner att situationen var ohållbar.

En dag när Karl stod och diskade efter en middag hemma sa kroppen ifrån.

- Det var inte mycket disk, lite porslin och någon skål. Men jag förstod inte hur jag skulle göra, det kändes som om jag skulle bestiga Mount Everest. Anna såg att någonting var fel och skickade mig i säng. Där blev jag liggande i veckor.

 

 

Karl rasade i vikt och när han efter några månader gått ner elva kilo blev han riktigt rädd. Han kopplade inte viktraset till sin psykiska ohälsa utan trodde det handlade om en fysisk sjukdom. Stressen inombords malde ständigt, sömnproblemen blev värre och under en period sov han ingenting. Till slut förstod Karl, genom påtryckningar från sin närmsta omgivning, att han måste söka hjälp.

- Jag ringde till en psykolog. Jag har gått i terapi förut men aldrig känt att jag kunnat öppna upp mig helt men nu var det bara "hjälp mig". Det blev min vändpunkt. Först att acceptera, sedan att våga be om hjälp och att vara beredd på att ta emot den hjälpen. Jag var tvungen att lägga mig helt platt.

Karl fick träffa en läkare.

- Vi pratade och jag tror jag grät. Jag var på min absoluta botten. Samtidigt symboliserade läkaren en strimma av ljus. Jag kände att han förstod mig.

Karl fick antidepressiva mediciner utskrivna och började i KBT-terapi där han fick jobba med sina fobier.

- Det kunde handla om att köra ett varv med bilen runt kvarteret eller att åka och handla två frukter jag skulle plocka med händerna.

Han upplever bemötandet i vården som fantastiskt.

- Jag började medicinera och fick samtidigt uppföljning i form av terapi, vilket jag tycker är oerhört viktigt. Enbart mediciner är inte lösningen. Man ska inte tro att det är någon form av lyckopiller, medicinen tar bort de största topparna och dalarna vilket ger energi för att själv kunna ta tag i problemen.

 

Det har gått drygt ett halvår sedan vändpunkten. Även om resan fortfarande är tuff upplever Karl att han har fått livet tillbaka.

- Det fungerar bättre och jag får det viktigaste gjort. Dock är jag absolut inte lika stresstålig som tidigare och jag måste vila mycket. Det är jobbigt när jag känner så stor kreativitet och älskar att ha många bollar i luften. Dessutom är jag småbarnsförälder med allt vad det innebär. Men jag försöker att ha förståelse och förlåtelse för mina egna tillkortakommanden. Samtidigt har jag fått mer gjort de senaste månaderna än på många år. Jag känner att allt är möjligt.

Även om kollapsen och tiden innan var en mardrömsupplevelse känner Karl ändå att den har berikat honom.

- Jag har upplevt en helt ny dimension av livet och jag känner tacksamhet i det lilla. Det är en enorm kraft och jag tror den är nyckeln till lycka. Jag lagrar den här kraften de bra dagarna och försöker spilla över på de dåliga.

 

Samtidigt menar han att det inte behöver vara så farligt att må dåligt:

- Vi människor lever under en enorm press på att må så bra hela tiden och matas ständigt med bilden av att vi ska vara så jävla lyckliga. Vem har egentligen lovat oss att det ska vara så lätt? Livet innehåller alla dimensioner. Men mår du så dåligt att livet inte fungerar är det viktigt att våga söka hjälp. Kan jag hjälpa en enda människa genom att berätta min historia känns det värdefullt.

- På ett sätt är jag glad över min krasch. Mitt skapande har återväckts och jag har tagit lärdom av det jag har varit med om. Men jag hade inte klarat av att ta mig så här långt utan alla stöttande människor omkring mig. Dem är jag evigt tacksam för.