En ny bok av en avhoppad nordkoreansk propagandamakare belyser de knappa förutsättningarna för självständigt tänkande i vår tids mest extrema exempel på en totalitär stat. En nyckel till att förstå dagens Nordkorea är den hjärntvätt som bedrevs i Maos Kina.
Statlig propagandaaffisch i Kaesong i Nordkorea. Foto: Vincent Yu/AP
Hur fungerar ett totalitärt samhälle, egentligen? Statsvetenskapliga teorier kan förklara maktbalansen mellan olika intressen i diktaturer. Forskningsfält som internationella relationer kan synliggöra mönster i hur totalitära stater agerar i förhandlingar om sådant som kärnvapen och globala avtal. Individens funktionssätt och plats i det totalitära samhället är någonting mer svårförståeligt. Mänskligt beteende är mer komplicerat, abstrakt och mystiskt.
När Nordkoreas diktator Kim Jong-il dog i december 2011 fylldes städernas gator av gråtande massor, nordkoreaner som verkade nästan desperata i sin sorg. Hur mycket av sorgen som var verklig och hur mycket som kom av socialt tryck från omgivningen och den allomfattande övervakningsstaten kommer vi kanske aldrig att kunna begripa fullt ut. Men många nordkoreaner som senare flytt till Sydkorea har vittnat om den djupa sorg de kände när Kim Il-sung, Nordkoreas förste diktator och konstitutionellt evige president, dog 1994.
Just Nordkorea är samtidens mest extrema exempel på totalitär kontroll. En nyutkommen bok av en tidigare medlem av landets sociala toppskikt, en av regimens tidigare propagandamakare, ger en fascinerande inblick i den psykologi som präglar det totalitära Nordkorea. I boken ”Käre ledare” (övers: Ylva Mörk, Norstedts) berättar Jang Jin-sung om livet som framstående poet i den nordkoreanska regimens propagandafabrik.
Poeten och pianisten Jang Jin-sung tillhörde Nordkoreas propagandaministerium där han skrev hyllningstexter till Kim Jong Il. Efter att han lånat ut en förbjuden tidskrift till en vän hamnade han i onåd och tvingades fly 2004. Foto: Norstedts
Inblickarna i den nordkoreanska regimens högre samhällsskikt är intressanta i sig, men det mest fascinerande och intuitivt förvånande är hur Jang beskriver sin resa från politiskt troget kugghjul i den totalitära apparaten till skeptiker och senare avhoppare. Massvälten i sviterna av planekonomins sammanbrott i början av 90-talet spelade naturligtvis en roll. Men Jangs mentala resa var minst lika viktig.
Hans misstro mot det totalitära samhället växte i takt med att han sjönk allt djupare in i sina studier i klassisk musik och piano. Den dissonans som var så viktig och vacker i klassisk musik saknades i Nordkorea. Mångfald och brott mot normer, sådant som krävs för att föra musikalisk utveckling framåt, kan inte existera i ett socialistiskt samhälle där individuella avsteg från kollektivets regler inte tolereras.
Nordkoreas grannland Kina är den mest naturliga startpunkten för att försöka förstå den totalitära psykologin. Landet är relativt öppet jämfört med Nordkorea, och kan följaktligen ge bättre inblickar i totalitarismens psykologiska mekanismer.
Det var just i Kina som konceptet ”hjärntvätt” föddes. Första gången begreppet användes på engelska var 1951, då en amerikansk journalist intervjuade kineser som bevittnat kommunisternas maktövertagande i landet i slutet av 40-talet. Några år senare, i mitten av 50-talet, reste psykologen Robert J Lifton till Hongkong. Där intervjuade han både kineser och utlänningar som genomgått olika former av kinesisk hjärntvätt. Resultatet blev boken ”Thought reform and the psychology of totalism” (1967). Den hjärntvätt Lifton beskriver är en process som syftar till att rena människor och befria dem från gammaldags, reaktionärt och smutsigt tänkande. De ska omvandlas till kommunismens goda, nya varelser.
I ett tal inför partimedlemmar 1942 pratade Mao Zedong om det vårdande syftet i att omvandla människor enligt socialismens ideal. Två principer motiverade mental omvandling – hjärntvätt, med andra ord – enligt Mao: dels bestraffning som varnande exempel, och dels att ”rädda och bota”. Fängelser kallas för ”utbildningscentraler”. De som ska straffas, räddas och botas är, i den maoistiska ordningen, personer som revolutionen riktar sig mot – det gamla samhällets överklass, landägare och borgare, och andra som bär på ”ideologiskt gift”. Den ideologiska omvandlingen är inget straff, utan en välgärning. Hjärntvätten är vård från ideologisk sjukdom.
Kinesiska officerare i färd med att "vårda ideologisk sjukdom", 1954. Foto: AOP
Räddningen kan bara komma om personen i fråga själv förmås inse sina brister och fel. Därför måste de som utsätts för hjärntvätten själva erkänna sina brott. Det handlar alls inte om någon formalitet. Kommunisterna i Kina lade enligt Lifton större emfas vid det utlämnande erkännandet än sina kamrater i exempelvis Sovjetunionen, troligtvis på grund av det konfucianska ideal där självreflektion anses vara den enda sanna vägen till bättring.
Flera av de offer som Lifton intervjuade berättade om hur det inte räckt att de erkänt alla möjliga osanna anklagelser för att få slut på tortyren. Kommunistpartiet krävde att deras berättelser skulle vara tillräckligt grova för att bekräfta sådant som de hade på känn. En präst som intervjuats berättar till exempel om hur han uppfann ett helt spionerinätverk ur tomma intet för att förhörsledarna skulle bli nöjda. Vad som var sant spelade föga roll, det viktiga var att objekten nått en tillräcklig mental omvandling för att vara fullt mottagliga för den totalitära statens sanning trots en vetskap om att den var lögn.
Den kinesiska kulturrevolutionen (1966–76) illustrerar också många av totalitarismens grundläggande psykologiska mönster. I boken ”Enemies of the people” (1988) intervjuar statsvetaren Anne F Thurston ett antal kinesiska intellektuella om deras upplevelser under Kinas år av anarki och uppror mot auktoriteter. Över hela landet förföljdes, misshandlades och till och med mördades kanske tiotals miljoner människor, som misstänktes – ofta på svaga eller obefintliga grunder – för att vara motståndare till kommunismen. Kulturrevolutionen avslutades inte fullt ut förrän Mao dog 1976.
Just intellektuella blev särskilt utsatta under kulturrevolutionen eftersom de betraktades som auktoritetsfigurer, som Mao hade manat till uppror mot. Men många av dem som intervjuats i Thurstons bok var själva starkt troende följare av Mao. Med Mao och kommunismen fick de livschanser som de annars aldrig skulle haft, som den utbildning som senare blev deras stora synd när kulturrevolutionens rödgardister gav sig på auktoritetsfigurer som universitetslärare.
En av de intervjuade, som växt upp med en starkt kristen mor, berättar om hur hon betraktade Mao ungefär som Jesus beskrivs i kristendomen. Till och med då hon fängslats av samma rödgardister som uppviglats av Mao fortsatte hon att betrakta honom som en Messiasfigur, och var övertygad om att Mao skulle ha satt stopp för revolutionen om han bara fått veta vad som gjordes mot de intellektuella i socialismens namn.
Thurstons bok förklarar kollektivets kraft i totalitarismens psykologi. Flera av de intervjuade berättar om de stora gruppdanserna och entusiasmen som alla drogs med i under åren då kommunismen fortfarande var relativt ny i Kina. Miljoner och åter miljoner över hela landet dansade precis samma danser, sjöng samma sånger och höll i varandras händer. Kraften i kollektivet går inte att överskatta. Xiao Liang, en av dem som intervjuats i boken, minns känslan av att bevittna allt detta som åttaåring – ”till och med då visste jag att någonting hade gått fel”.
Hur kunde det ske? En viktig faktor för kulturrevolutionen, menar Thurston, var moralens förfall. Rätt och fel existerade inte längre, och alla moraliska principer sattes åt sidan. Ingen handling var för grov så länge den riktades mot misstänkta kontrarevolutionärer. Detta är en viktig nyckel för att förstå totalitarismens psykologi. Liftons bok visar hur hjärntvättens första fas var nedbrytning. Fångarnas förmåga till självständigt tänkande och egen verklighetsuppfattning måste förstöras för att sedan byggas upp enligt regimens modell. I det totalitära samhället kan personliga moraliska principer inte existera.
I det totalitära samhället kan barn tvingas misshandla sina föräldrar, som en av dem som intervjuas i Thurstons bok, trots vetskap om att handlingen är moraliskt förkastlig. Totalitarismens psykologi leder människor att göra sådant som de i alla andra sammanhang skulle tycka var fel. Här finns lärdomar även för vår samtid, med människor som bakom datorskärmens skydd, genom sociala medier, följer kollektiva strömmar och behandlar meningsmotståndare på ett vis som aldrig skulle accepteras i personliga möten.
Bland det mest förvånande med fenomenet är dess tröghet: ideologisk trofasthet kan överleva otänkbara prövningar. I boken ”Tombstone” (2008) beskriver Yang Jisheng hur han såg sin egen fars död under svältkatastrofen efter Maos ”stora språng” (1958–61) som en olägenhet på sin höjd. För vad kunde en persons död spela för roll i byggandet av ett nytt och rättvist samhälle?
I stället är det ofta kontrasterna mellan de egna upplevelserna och regimens propaganda som leder till tvivel. När Yang började arbeta som journalist hos den statliga nyhetsbyrån Xinhua fick han tillgång till fakta och arkiv som vanliga kineser aldrig fick se. Först då förstod han att regimens verklighetsbild byggde på lögner. Och när hans tvivel väl börjat gry gick det inte att stoppa. Samma mönster går igen i Nordkorea. I den bästsäljande boken ”Nothing to envy” (2009) berättar en äldre nordkoreansk kvinna, fru Song, om hur det var ljudet av en elektrisk riskokare på den kinesiska landsbygden, dit hennes dotter fått henne att fly från svälten i Nordkorea, som fick henne att inse att hennes hemland inte var det välmående samhälle som regimens propaganda beskrivit, den propaganda hon troget lyssnat på i decennier.
Det är därför fri information är en av totalitarismens värsta fiender. Den kan ge upphov till just det frö av tvivel som Yang Jisheng beskriver, det tvivel och den misstro som inte slutar växa när den väl fötts. Totalitarismens psykologi är någonting mycket starkt, men samtidigt så sårbart.
Läs även
Open all references in tabs: [1 - 4]