En viktig del av mitt jobb som psykolog har bestått i att försöka avmystifiera psykologisk kunskap och göra den mer tillgänglig för allmänheten. Detta för att jag hyser en enorm övertygelse om att människor tjänar på att förstå sig själva och varandra bättre. Alla vet vad en läkare gör – eller det tror vi i alla fall – men vad är det egentligen psykologer och psykoterapeuter pysslar med?
Förfärande många ser fortfarande på psykologi som något skumt, flummigt eller skrämmande och betraktar därför psykologer med oroad skepsis.
Med mitt psykologiska folkbildarkall borde jag ju jubla över den nya serien ”Par i terapi” som just börjat gå på SVT. Där får man följa sex olika par i parterapi hos läkaren och psykoterapeuten Poul Perris.
Men jag har sett det första avsnittet och jag jublar inte. Nej, långt därifrån.
Detta trots att programmet kan ge en lysande insikt i hur en parterapi kan gå till. För inget snack om att paret inte var modigt, terapeuten skicklig och tonen varm. Inget snack om att det inte var givande och konstruktivt.
För tittaren.
För paren skulle det däremot kunna bli djupt destruktivt.
Vad har dessa par för bevekelsegrund när det gäller att gå i parterapi offentligt?
Misstanke 1: Okunskap och desperation. I många dokusåpor där människor i kris deltar för att få hjälp medan kameran rullar verkar det oroväckande ofta handla om att de inte har vetat var de annars ska vända sig. De ser helt enkelt inget annat sätt att få bukt med sina problem. Också kvinnan i SVT:s serie menar att det var ett sista halmstrå att gripa tag i. Den okunskapen och desperationen drar upphovsmännen nytta av. Familjerådgivningen som erbjuder parterapi för under femhundralappen nämns inte ens som ett alternativ.
Misstanke 2: Att bli sedd. Under en sekvens i programmet berättar mannen om hur han upplevde att han inte blev sedd av sin mamma under uppväxten. Om hur han, trots att han klättrat på en livsfarlig bro vid tiden för islossning knappt bevärdigades med en blick av modern som endast kommenterade händelsen med ett torrt: Ja, det var väl dumt. Ett av mannens behov, som han eventuellt skulle behöva arbeta med i en terapi, är alltså detta att bli sedd.
Och ja, nu blir han det.
I tv, av hundratusentals människor. Men jag tvivlar starkt på att det är just dem han behöver bli sedd av, och att de ser honom på det sätt som han behöver.
Som sagt. Vi har sett det förut, människor med olika grader av skörhet som visar upp sina problem på tv. Men nog kan man förvänta sig lite mer etiskt strikta förhållningssätt av SVT och en psykoterapeut, än av TV3 och en programledare för, säg, ”Lyxfällan”?
Visst handlar det om vuxna människor som måste få lov att göra sina egna val och bli respekterade för dessa utan att folk i likhet med mig dömer ut eller tror sig veta mer deras behov och motiv än vad de själva gör.
Men samtidigt är det omöjligt att förutspå hur parets medverkan kommer att påverka deras familjeliv, yrkesliv och sociala liv, bara att det kommer att göra det – för tv har en enorm genomslagskraft.
Jag är verkligen för att avmystifiera psykologisk kunskap. Jag är verkligen för att människor ska våga öppna sig och prata om sitt innersta, sina rädslor och förhoppningar. Jag tror att det är viktigt.
Men då ska man göra det för sina nära och kära eller för en terapeut i ett slutet rum. För det är de som kan ge den där läkande empatiska responsen.
Inte vi andra i hundratusental. Nej, för oss övriga får det gärna fortsätta att vara lite mer mystiskt.