Hans jobb handlar till stora delar om att samtala med människor. Som kapitalrådgivare på Danske Bank i Norrköping sitter han i uppåt tre kundmöten om dagen.

– Det är mycket psykologi i det jag gör. Otroligt mycket psykologi. Många av dem jag träffar har jag aldrig sett förut, och jag måste ju försöka förstå vem det är jag har framför mig. Det får jag känna av och anpassa mig efter, säger Jan.

Han ser sig delvis också som en skådespelare som kör orepeterat. Det gäller att framställa budskapet så att det landar rätt hos personen på andra sidan bordet, och det kräver fingertoppskänsla. En del vill ha raka puckar, andra inte.

– Många gånger är det inte vad man säger som är det viktigaste, utan hur man säger det. Om jag bedömer att ett husköp är för dyrt för kunden så kan det sägas på olika sätt. En del har problem med att få höra att de inte har råd.

Ibland undrar någon hur han har kunnat arbeta 40 år på samma bank, men Jan har trivts så bra att han inte har velat byta.

– Och jag uppskattar förtroendet att få handskas med människors privatekonomi. Det är ju ett ämne som de flesta diskuterar med få personer och jag vårdar verkligen det förtroendet ömt.

Det började en dag i augusti 1974 då Jan talade han med sin pappa i telefon. Jan befann sig på Märsgarn utanför Berga örlogsskolor där han gjorde militärtjänst som kock. Pappa var hemma i Norrköping och berättade att han hade ordnat ett möte mellan sonen och chefen för Östgötabanken. För, det där med att bli psykolog, var det verkligen något för Jan? Pappan tyckte snarare att sonen hade ekonomiskt anlag.

– Jag började måndagen den 9 september 1974. Fredagen innan hade jag muckat från lumpen.

Någon högskola hanns inte med. I stället har Jan utbildat sig på jobbet, gått en mängd kurser, tog högre bankexamen i början på 1980-talet och skaffade sig på senare år diplom från Handelshögskolan.

Första jobbet var att sitta i kassan på Östgötabankens kontor i hörnet av Östra Promenaden och Lindövägen. Han hjälpte folk att betala räkningar, sätta in och ta ut pengar och lösa in checkar – sådant som man gjorde på banker då.

– När jag började hade vi nio kontor bara i Norrköpings stad, minns Jan.

Efter en tid kom han till låneavdelningen på huvudkontoret. Det var ett ordentligt kliv uppåt. Kostym och slips gällde.

– Det var knappt att du-reformen hade slagit igenom i bankvärlden då. I dag säger man du till alla och det går bra att komma till jobbet i jeans och tröja, bara det ser vårdat ut. Men i Danmark är det annorlunda. Vi blev ju uppköpta av Danske Bank 1997, och än i dag är det stor skillnad i kulturer. Danskarna håller mycket hårdare på titlar och hierarkier.

Nåja, även i Sverige kan det vara viktigt med titulaturen. Åtminstone om man har greve Magnus Stenbock som kund. Det hade bankens Söderköpingskontor där Jan arbetade en period.

– Jag fick genast höra att man absolut inte fick dua honom. Jag glömde bort mig i ett av mina första telefonsamtal med greven, men som tur var hände inget.

Att slarva är annars inget som Jan normalt ägnar sig åt, eftersom han är pedant. Det är hans eget ordval. Före intervjun har han skrivit i ett mejl: ”Är gift sedan 1994 med Annica, men vi träffades redan 1977 (pedant som jag är i det mesta så blev det lång betänketid)”.

– Jag ville vara på den säkra sidan, skrattar han.

Samtidigt är han tacksam att hustrun inte är likadan som han själv, för då skulle inget hända på hemmafronten över huvud taget.

– Det märkliga är, förstår du, att jag gjorde ett personlighetstest i jobbet. Jag blev förvånad över att det visade att jag också är en säljartyp som gillar snabba puckar. Men jag var förstås också noggrann och strukturerad.

Jag frågar om det finns situationer när han glömmer bort pedanten inom sig. Han funderar ett tag.

– Nej, det är sällan alltså. Det går igen i hela min personlighet. Jag tror det har gått i arv efter min pappa.

Oundvikligen blir det mycket bankprat när man intervjuar Jan Fredriksson. Men han är noga med att framhålla att livet också består av annat. Sommarstället på Ekön utanför Lönö i Bråviken är en viktig vilopunkt där han tillåter sig att göra just ingenting mer än att lyssna på vindens sus och vågornas brus. Och kanske snickra lite grann, en bankman kan behöva få hugga i med händerna också.

Förr fiskade han mycket ål tillsammans med tre kompisar. De kallade sig ”Eköns ålagille”, men när ålfisket förbjöds för flera år sedan bytte de arena.

– Vi ville inte sluta träffas, så nu har vi börjat resa iväg och fiska. De senaste gångerna har det blivit havsfiske utanför Norge. Det är mäktigt.

Som tur är tycker Jan mycket om att laga till fångsten också. Han tycker förresten om att laga en hel del annan mat också.

– Helst husmanskost, faktiskt. Hellre vardagsmat än till fest. Men jag lagar alltid maten med omsorg, det får inte bli rörigt. Ja, jag är ju lite pedant.