Visa alla 10 bilder.

Kultur.
Ungefär samtidigt som tidningar och tv-bolag kablade ut bilder av den dödade Muammar Gaddafis ansikte hamnade jag i ett samtal med två kvinnor om filmaren Quentin Tarantino. De pratade om "Kill Bill" och beskrev med vilken vällust de följt karaktären The Bride (Uma Thurman) och hennes besatta jakt på hämnd. Tillfredsställelsen när hon gjorde upp räkningen med sina plågoandar var lika djup som rättmätig. Ordspråket var träffande: Hämnden är ljuv.

Men är den verkligen det?

Konstens intresse för hämnden är lika gammalt som konsten själv. Från "Kill Bill" kan ett pärlband radas upp där dramer som "Gudfadern", "Brott och straff, "Greven av Monte Christo" och "Hamlet" bara är de mest kända, och som leder ända bort till Aishylos och ”Orestien”, förmodligen den västerländska kulturella kanons första och mest inflytelserika studie i hämndens psykologi.

Aischylos drama gestaltar hämndens kedjereaktion. Agamemnon har ju av ärelystnad offrat sin egen och sin hustru Klytaminestras dotter Ifigenia. Som hämnd dödar Klytaminestra Agamemnon. De kvarvarande barnen, Orestes och Elektra, hämnas därefter sin mor för mordet på deras far.

Ynglingarna döms till döden för brottet, men kokar ihop en plan för att klara sig som går ut på att ta ännu mer hämnd, nu på sin farbror, som kunnat rädda dem.

Hämnden är ljuv, men inte bara. I "Orestien" går det illa för några av hämnarna. Döden drabbar både den hämnande modern och fadern men barnen går fria. För Orestes och Elektra fortskrider livet – lyckligt dessutom.

I oktobernumret av den amerikanska facktidskriften Observer, utgiven av Association for Psychological Science (APS), går Eric Jaffe igenom aktuell psykologisk forskning om hämndens psykologi.

Tidskriften gick i tryck innan Gaddafi sköts ihjäl, men diskussionen om vårt behov av hämnd aktualiserades ju redan i våras med Usama bin Ladins död, och har legat latent under hela den arabiska våren. Redan hängningen av Saddam Hussein, i slutet av 2006, och avrättningen av Nicolae Ceaușescu väckte frågor om vilket behov hämnden har för människor och samhällen. Det är som att varje dramatisk samhällsomdaning också har en hämndgärning att förhålla sig till. Vilken roll spelade bolsjevikernas avrättning av tsarfamiljen för den fortsatta utvecklingen? Hur påverkade jakobinernas giljotinering av Ludvig XVI revolutionens dynamik? Vad kan man dra för slutsatser av hängningen av Mussolini?

Mår människor bättre av att få hämnas?

Svaret tycktes länge vara ett  tveksamt ja, men är nu snarare ett alltmer eftertryckligt nej. Jag läser i APS:s tidskrift att den moderna forskningens utgångspunkt härrör från en  decenniegammal schweizisk studie. En grupp forskare lät scanna hjärnorna på människor som förlorat pengar i ett spel. Dessa speldeltagare hade litat på sina partner i en överenskommelse om att dela en summa pengar, men upptäckt att partnern hade behållit vinsten för sig själv. Forskarna lät de lurade spelarna få en möjlighet att straffa sina vedersakare, och under en minut, medan offren funderade över hämnd, registrerades deras hjärnaktivitet. Beslutet att hämnas orsakade en rusning av nervaktivitet i den del av hjärnan som styr belöningar. Det här var forskning som alltså bekräftade vad kvinnorna som gillade The Bride uttryckte, att hämnden var ljuv.

Men i så fall tycks det röra sig om ett mycket kort ögonblick av lycka.

Nyare forskning visar att hämndens psykologi är betydligt mer komplicerad. Det må vara så att människor i ögonblicket just innan hämnden genomförs erfar en välsmakande känsla, men den är snabbt övergående, och eftersmaken snarast besk. Att ha det goda omdömet att undvika hämnd skapar större välbefinnande hos människor, visar studier.

Hämnden lever helt enkelt inte upp sina löften. I stället för att härda fientligheten, låta den stelna, upprätthåller hämnden den och får oförrätten att klistra sig kvar, förlänger känslan av otillfredsställelse. Istället för att bidra till en upplevelse av jämnvikt och rättvisa, är hämnden snarast något som skapar en rundgång av vedergällning, delvis beroende på att en människas uppfattning om jämnvikt sällan överensstämmer med en annans. Det räcker med att tänka på Israel och Palestina för att förstå vad forskarna menar.

Det är idén om känslomässig katharsis, som ligger till grund för de flesta tidiga antaganden om hämndens lyckobringande effekter på känslolivet. Vreden går ur kroppen om man får skrika eller slå eller mörda, är antagandet. Men katharsis har inget vetenskapligt stöd. Det är till och med så, visar essän i Observer, att modern forskning snarare pekar på motsatsen. I en artikel i Personality and Social Psychology Bulletin 2002 rapporterade forskaren Brad Bushman från Ohio State University högre aggression hos människor som avsiktligt gett utlopp för sin ilska, än hos de som inte gjort något.

Om då katharsis inte fungerar som metod att få vreden och hatet ur kroppen, vad är det då som säger att hämnd kommer att få bort ilskan hos ett offer? Frågan väcktes av två psykologer i Virginia och Harvard, som hade upptäckt att människor gör stora misstag när de förutser hur de kommer att känna sig om något i framtiden. Kunde detta gälla känslan av hämnd också?

Ja, blev svaret. I stället för att lindra odlar hämndgärningen den sårade känslan.

Forskarna placerade deltagarna i grupper om fyra och gav en dollarssedel till var och en. Pengen kunde  de investera i en gemensam pott eller behålla för sig själva. För att uppmuntra till investeringen, lovade forskarna att lägga på 40 procent till gruppens sammanlagda summa innan man delade ut den svällda potten till alla fyra gruppmedlemmarna. Det här skapade ett klassiskt dilemma. Det bästa för gruppen var om alla fyra donerade sin dollar, men bäst för individen var att behålla den och också få en fjärdedel av den slutgiltiga utdelningen, som växte beroende på hur mycket de andra investerar. Att åka snålskjuts var alltså allra bäst, förutsatt att ingen annan gjorde det.

När de som investerat sina pengar upptäckte att en medlem i gruppen åkte snålskjuts blev de moraliskt upprörda. Några av deltagarna fick möjligheten att hämnas genom att fatta beslut om att minska det belopp som fripassageraren tjänat. För att stimulera denna hämndkänsla fick de en extra belöning. Såväl de som valde att utöva denna hämnd, som de som inte gjorde det fick bedöma sina känslor direkt efteråt – och tio minuter senare.

De som utövat hämnd mådde sämre än de hade trott att de skulle göra när de fick frågan i förväg. De mådde klart sämre än de som inte utövat hämnd.  Tio minuter efterspelet fortsatte de som hämnats att muttra om snyltaren. Forskarna är övertygade om att det hela kan förklaras med att människor som inte får chans till hämnd tvingas, på sätt och vis – ges en möjlighet skulle man också kunna säga – att gå vidare och fästa blicken på annat.. Och de blir lyckligare. Att glömma är helt enkelt bästa vägen till lycka.

Det är som den där osalige mannen som vandrade omkring i Bob Dylans mystiska trädgård i sången "Ain´t Talkin´" från 2006. Han som blev nedslagen bakifrån men försökte hålla huvudet kallt, inte snacka, bara gå, som hade hört att böner kunde hjälpa och gjorde vad han kunde för att försöka älska sin nästa och göra gott, men lätt var det ju inte, för så fort man såg sina fiender ville man bara slita dem i stycken, hämnas de som dödat ens far. ”Now I´m all worn down by weeping/ My eyes are filled with tears, my lips are dry/ If I catch my opponents ever sleeping/ I´ll just slaughter them where they lie” Men var det egentligen hämnas man ville? På den här ensamma och långa livsvandringen var den enda känsla man visste att man var säker på lust och åtrå.

Det är en suggestiv skildring av hämndens komplexa psykologi i amerikansk post-11-septembertappning.

Men att de flesta misslyckas med att må bra efter hämnd betyder inte att hämnd inte kan kännas gott. En tysk psykolog utgick från den alltmer etablerade uppfattningen att hämnd har en minimal möjlighet att bringa någon form av glädje till den som utövar den, men var ändå intresserad av de lägen då hämnd faktiskt kan upplevas som ljuv och undrade vad som i så fall åstadkommer detta. 

Till sin hjälp hade han två teorier. Den första skulle kunna kallas idén om komparativt lidande, och bygger på tanken att en högre känslomässig balans återställs av att se en förövare utsättas för en hämndaktion. Om så vore, skulle alltså en drabbad som fick höra talas om sin förövares olycka känna sig lika bra oavsett om de själva åsamkat hämnden eller inte.

Den andra teorin menar att offrets lidande inte är tillräcklig för att uppnå en tillfredställande hämnd. I stället måste den drabbade förvissas om att förövaren har förstått sambandet mellan hämnden och det ursprungliga beteendet.

I ett experiment uppmanades deltagarna att i lag lösa anagram. Varje korrekt svar gav dem en biljett på 25 dollar. I ett annat rum satt en partner och löste samma anagram. I slutet skulle man dela rättvist. De flesta delade lika, men partnerna (forskarstuderande) la beslag alla biljetter själva. När deltagarna fick höra det fick de chansen att minska partnerns totala andel och ge sin kollega mindre än de fått från början.

När 60 procent av de som lurats av sin partner valt att hämnas genom att minska på partnerns slutlön fick några av dem meddela sig till sin partner. Fraser som ”Ledsen för att jag tog din biljett, men du uppträdde ojuste”, skickades iväg.. Vissa fick tillbaka svar som ”Jag fattar”,  andra sa: ”Vadå, förr var du ledsen, nu är jag ledsen… varför skulle ditt lidande vara mer värt än mitt.”

När försökspersonerna ombads värdera hur de kände stod det tydligt klart att det fanns det ett samband mellan välbefinnande och att få ett kvitto på att ens budskap om orsaken till varför man hämnats begripits. Att hämnas handlar alltså om att sända ett budskap.

Det var också skälet för både idealisten Raskolnikovs mord på pantlånerskan (se, hon är en ockrare) och hans syster, som för Doktor Glas när han mördar pastor Gregorius (se, en kvinnoplågare). Ingen av dem mådde särskilt mycket bättre efteråt, tvärtom.

Men om hämnden nu är så psykologiskt dysfunktionell, varför väcks så lätt vårt hämndbegär?

Det har sagts av biologer att hämnden går tillbaka på två typer av mänsklig aggressivitet. Vid den direkta aggressionen är upprördheten ett direkt svar på kränkning eller våld. Den uppskjutna aggressionen, ruvande hämnd, däremot sägs syfta till att skapa minnesbilder, som kan göra fienden tydlig. Människan kan då under långa tider stimulera aggressivitet mot en föreställd fiende. Sådana hämndberättelser kan förmedlas över generationer, och fylla en funktion både för det egna folket och gentemot fienden. De definierar det främmande och farliga, upprätthåller oförrätter och skapar stridsberedskap.

Om den arabiska revolutionens hämndaktioner på sina ledare kan begripas som direkta svar på kränkningar, måste man ändå förundras över de senaste årens explicita politik från västerländska ledare. Det har rört sig om hämndaktioner som planeras, genomförs och registreras som stora politiska framgångar.

Modern psykologisk forskning visar att man helt enkelt borde veta bättre. Hämnden förlänger smärtan och lidandet, också hos den som utövar den.

Mats Holm
n.mats.holm@hotmail.com