Vi, de opålitliga | Del 3a

När du ljuger, eller är allmänt oärlig, är det inte ovanligt att du medvetet eller omedvetet tror att du gör det rätta. Du rationaliserar. Vi människor är väldigt bra på det, förklarar Dan Ariely, professor i psykologi och beteendeekonom vid Duke University i North Carolina, USA.

– Vårt samvete är delvis förblindat. Vi kan fuska och ljuga och bedra utan att må dåligt över det så länge vi håller oss inom vissa ramar, säger han.

Dessa ramar utgörs av vad han kallar för ”the fudge factor”. Vi vill tjäna på vår oärlighet samtidigt som vi vill fortsätta att se på oss själva som rekorderliga människor; ”The fudge factor” är vad som avgör huruvida vi klarar balansgången och innefattar oftast någon av dessa rationaliseringar:

• Alla andra gör det.

• Jag gör det med goda avsikter.

• Jag förtjänar det.

• Det skadar faktiskt ingen.

Dessa tillämpas också när vi drar så kallade vita lögner och ljuger av förment altruistiska skäl. I ett test som Dan Ariely utförde kunde han till och med konstatera att inte ens en lögndetektor gjorde något utslag när subjekten ombads ljuga för en påhittad välgörenhetsorganisations skull.

– Lögndetektorer noterar utslag av stress som uppkommer när vi inte är säkra på om vi ljuger för en god sak eller om vi ljuger för vår egen vinnings skull, säger han.

När subjekten trodde att de ljög för en välgörenhetsorganisation kunde de ljuga utan stress, utan press.

Dan Ariely berättar att lögner och oärlighet oftast uppstår när det finns en intressekonflikt. En reporter som skriver om en vän, som till exempel är politiker eller driver ett företag, är ett sådant exempel. Att vara inkännande och se världen med en annan persons ögon är i regel någonting positivt, men i det här fallet krockar det med yrkets anspråk på sund objektivitet.

– Vi måste förstå att det är i dessa fall som oärlighet och lögner är som farligast. Ett sätt att förhindra det är exempelvis genom regleringar och policys.

Dan Ariely tror att vi ljuger mer idag än någonsin tidigare. Inte för att vi blivit fler människor på jorden eller för att våra hjärnor drastiskt förändrats, utan för att vi skapat system som gör det lättare för oss att vara oärliga och samtidigt behålla bilden av oss själva som ”hyggligt folk”.

– Tänk på lobbyisterna som försöker påverka politiken, tänk på bankirerna som är helt bortkopplade från pengar och allmänheten. Tänk på hur vi kommunicerar idag. Det har blivit mycket enklare för oss att vara oärliga men fortfarande tänka att vi gör någonting bra.

Genom sin forskning har det blivit tydligt för Dan Ariely att nästintill alla ljuger eller fuskar om de får chansen, oavsett kulturell tillhörighet eller nationalitet. Det är inte heller någon skillnad på lögnarna, vi har alla samma kapacitet att ljuga bara lite grand, och fortfarande känna att vi har ett rent samvete.

Han har tillsammans med sitt team också noterat att ett oärligt beteende smittar. När vi ser andra människor bete sig på ett visst sätt hjälper det oss att definiera vad som är rätt och fel. Det blir lättare att fuska om andra gör det.

Ett annat frapperande fynd som han gjort tillsammans med sina kollegor är att bestraffning inte har någon avskräckande effekt överhuvudtaget.

– De flesta förstår inte ens vad ett fängelsestraff egentligen innebär. Att du till exempel döms för ett brott innebär inte bara att du måste avtjäna ett straff, du blir också klassificerad som brottsling och behandlad därefter, även när straffet är avtjänat. Och om man inte förstår det, blir det effektlöst.

När Dan Ariely är ute och föreläser händer det att personer kommer fram och säger att de faktiskt är oförmögna att ljuga, eller att ett barn eller en vän till personen ifråga aldrig någonsin är oärlig. I hundra procent av dessa fall handlar det, enligt Dan Ariely, om personer som rör sig inom ett autismspektrumtillstånd.

– Vita lögner kommer till när jag bryr mig om vad som gagnar dig och ljuger för din skull, men om jag inte förstår vad som gagnar dig blir det omöjligt.

Per Höglund, psykolog, lärare och handledare på psykologiprogrammet vid Umeå universitet, är väl förtrogen med problem som kan uppstå om man inte kan ljuga. Efter att ha arbetat tio år inom barn- och ungdomspsykiatrin har han sett hur personer med högfungerande autism kan råka illa ut på grund av vad han kallar för en ”social färgblindhet”.

– En del tester vi gör när vi ska diagnosticera autism behandlar just lögner. Vi kollar om personen ifråga förstår innebörden av en vit lögn, eller om han eller hon ser på det kategoriskt, säger Per Höglund.

Han påpekar att vi ofta behöver någon som tar på sig rollen som sanningssägare i de olika grupperna som vi tillhör, men att dessa notoriska sanningssägare tenderar att få en väldigt utsatt position.

– Ibland, beroende på vad man har för mål med sin handling, kan det ju på lång sikt vara bättre att inte säga sanningen.

Små barn är också oförmögna att ljuga, eftersom de inte riktigt lärt sig att sätta sig in i hur andra tänker, vilket är en viktig förmåga för vår sociala utveckling. Men när barnen kommer upp i en viss ålder, det kan vara så tidigt som i treårsåldern, börjar de träna på att luras för att se vilka konsekvenserna blir.

– Om man är väldigt bra på att ljuga så får man fördelar, slipper bestraffning och så vidare. Då förstärks det beteendet, säger Per Höglund.

Men beteendet regleras också av skuld och skam.
– När vi gör vissa tester kan vi se att en del har lättare att hantera skam medan andra är superkänsliga. Oavsett om det är genetiskt eller miljöbetingat så bildar det ett mönster som i sin tur utgör en del av en personlighet.

Vi tenderar ofta att se och skuld och skam som någonting negativt och konsekvenserna av för mycket skuld- och skamkänslor skapar också en hel del psykisk ohälsa, säger Per Höglund.

– Men ett helt skamlöst samhälle skulle vara ganska vedervärdigt att leva i. Den stora socialiserande affekten vi har är just skam. Samhället använder skam för att forma individer till civila medborgare som kan fungera tillsammans.

En del i psykoterapin är att lära sig att leva i verkligheten i stället för att hemfalla åt den livslögn man kanske byggt upp för att det är smidigast och skapar minst friktion.

Ett vanligt exempel är om det förekommer någon form av våld i en relation. Då kan det vara lätt för klienten att urskuldande tänka: ”men hen ju ett gott hjärta, bortsett från att hen slår våra barn så har vi det ändå bra” och så vidare. Men kostnaden för den livslögnen är för hög, menar Per Höglund.

– All forskning pekar ju på att fysisk bestraffning får negativa konsekvenser för det utsatta barnet.

Ett visst mått av självbedrägeri är emellertid bra för den psykiska hälsan.

– Det är nog få människor som lever ett liv helt i sanning. En viss form av livslögn måste vi kosta på oss, men den kostnaden får som sagt inte vara för hög.